Foto: Janerik Henriksson

Johan Järvklo, klubbordförande på Scania i Södertälje: – Det blev inget lokalt avtal hos oss. Företaget inte ville betala mer än 0,9 procent och då skrev vi inte under. Det är otroligt snålt att inte ge oss mer än det centrala avtalet, och mig veterligen har det aldrig hänt tidigare.

Löneökningarna i industrin blir historiskt låga i år. Men resultatet av de lokala förhandlingarna spretar. Vissa får rejäla tillskott i plånboken medan andra kanske inte ens får höjda reallöner.

Industriarbetare brukar alltid få mer än det centrala avtalet ger, och så verkar det bli även i år. Men det gäller långt ifrån alla, och för de flesta rör det sig om små summor, enligt en rundringning LO-Tidningen gjort bland några av IF Metalls avdelningar och större klubbar.

– Ingen behöver direkt hoppa av glädje, men några kronor mer än avtalet har de flesta fått, säger Åsa Windahl, ombudsman på IF Metalls avdelning i Sundsvall, när hon summerar förhandlingarna som går mot sitt slut.

Konkreta siffror kan varken hon eller ombudsmännen på andra avdelningar lämna, då lönestatistiken ännu inte sammanställts.

Avtalets löneökning, 0,9 procent på de mansdominerade avtalsområdena inom industrin, är rekordlåg. Snittet de senaste tre åren har legat på 3,2 procent enligt avtalen, och några tiondelar högre i verkligheten.

Det låga avtalet och den allt starkare konjunkturen borde ge utrymme för kraftig löneglidning, men så har det inte blivit.

– Det är inte bara avtalet som är lågt i år. Det är också betydligt tuffare än vanligt att få ut mer. Företagen har inte riktigt återhämtat sig från krisen än, säger Tomas Lindqvist, ombudsman i östra Värmland.

Även Sven Olander, ombudsman i Katrineholm, tror att krisen fortfarande spökar, men han ser också företag som utnyttjar den som svepskäl.

– Nog finns det en del företag som är jäkligt glada över att avtalet blev så lågt. De har marginaler att ge mer, men ser sin chans att spara in på personalkostnaderna.

Det finns också stora skillnader mellan olika företag och branscher. I Mälardalen får de anställda i verkstadsindustrin i Eskilstuna nöja sig med avtalets 0,9 procent och kanske lite kaffepengar, enligt ombudsman Thomas Larsson. Men kollegorna i Västerås och de anställda i motorbranschen får mer i lönekuverten.

– Västerås har inte varit lika krisdrabbat som Eskilstuna. Och bilverkstäderna har gått riktigt bra under krisen. Folk har lagat vad skit som helst i stället för att köpa nytt, konstaterar Thomas Larsson.

En annan skiljelinje går mellan stora och små företag. Många avdelningar vittnar om att årets vinnare är kvalificerade yrkesarbetare som jobbar i småföretag, som svetsare och bilmekaniker.

– Den stora bilden är att de större företagen ligger väldigt nära 0,9 procent, medan de små företagen ofta kan ge betydligt mer, upp till 7 procent hos oss, säger Tony Gustafsson, assistent på IF Metalls avdelning i Norra Älvsborg.

– Räknar man antal företag som fått mer än avtalet så är de nog i majoritet. Men ser man till antal anställda kommer löneökningarna ligga nära avtalet i år, säger han.

Under hela 2000-talet har industriarbetarna fått höjda reallöner, vilket innebär att deras löner ökat mer än konsumentpriserna. I år är dock läget osäkert. Inflationen har hittills legat på runt en procent.

Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall, tror ändå på reallöneökningar. Många företag sköt upp förra årets löneökningar till i år, och de läggs nu till årets ökning.

I övrigt vill han vänta tills lönestatistiken är klar innan han drar några slutsatser, men han säger att det inte skulle vara bra om det visar sig att många fått nöja sig med avtalets 0,9 procent.

– Om det är så, visar arbetsgivarna att de inte står för lokal lönebildning på riktigt, utan att det bara är något de drar fram i riksavtalsförhandlingarna utan att vara beredda att ge något extra.