I Rinkebyn finns inte många val kvar

T bor kvar, inte alls långt från gatan hon bodde på när vi gick i skolan. Hon trivs. Länge jobbade hon också på en förskola här. Men när mantrat varje morgon blev orka orka slutade hon just det, att orka. Ty i byn pratar de flesta olika språk. Ingen nackdel i sig, men resurskrävande. Och personalen var ständigt underbemannad. Eller behärskade fel språk för dagen.

Tunnelbaneresan från Rinkeby till andra sidan stan tar visserligen närmare en timme. Men T:s nya arbetsplats har betydligt bättre miljö, och företaget står för hennes förvandling från barnskötare till förskolelärare.

T märkte inte av kravallerna i Rinkeby i början sommaren. Det gjorde resten av Sverige. Våldsamma upplopp och bränder i Förorten passar nyhetsjournalistiken. Uppmärksamheten fick Jan Björklund, Nyamko Sabuni och Mats Odell att vallfärda för att ”visa sitt stöd för Rinkebyborna”.

T hade gärna sett medial uppmärksamhet och politiskt stöd för två år sedan. Då, när stadsdelsförvaltningen flyttade till Kista, lämnade även arbetsförmedling, försäkringskassa och bank Rinkeby. Basala samhällsfunktioner försvann för 15 000 invånare.

Huset där förvaltningen höll till är rivet. I stället byggs en moské. ”Alla ska ha någonstans att be. Men jag hade föredragit myndigheter, och framför allt en bank, eller åtminstone en bankomat som fungerar”, säger M, en annan Rinkebybo.

Det finns de som hävdar att segregationen i sig inte är ett problem. Jag vet inte. Jag tror till exempel att 10,4 journalister per tusen hushåll i välmående Aspudden, jämfört med 3,4 i Rinkeby/Spånga (det finns inga separata siffror för Rinkeby, Spånga är ett tjusigt villaområde) påverkade två händelser förra hösten. Det handlade om två olika ockupationer av offentliga byggnader som skulle rivas. Dels Aspuddsbadet, dels Rinkebyhuset. Om badhuset skrevs 197 olika artiklar över hela landet. Om Rinkebyhuset 16, varav 15 i smala vänstertidningar.

T funderar ofta på vad hennes individuella val får för följder. Till exempel att hon lämnat Rinkebys krympande arbetsmarknad, i stället för att kämpa för att bli en akademiker där det behövs fler. Eller om systerdottern ska gå kvar på dagis här. Som T vet inte fungerar. Valfrihet med betoning på val.

Vi behöver positiv bekräftelse, även som kollektiv. Klart det känns meningslöst att rösta om den ständiga bilden som förmedlas ut är slumpmässig galenskap. Och att det är de urflippade undantagen som får ministrarna att masa sig hit. Inte att ett område faller i bitar, om än mindre blodiga, dag för dag.

Som Ahmad Azizi påpekar i texten intill: Demokrati och högt valdeltagande kan inte quickfixas i valspurten. Viljan skapas under verklighetens år.