”Högerns recept drabbar arbetare”

BRITISH COLUMBIA / KANADA. För några år sedan besökte Jim Sinclair Sverige.
– Det var som att gå på en trollerishow, säger han. Det var som att se damen som först sågades itu i en låda och sedan klev ut helt oskadd. Jag förstod ingenting, samhället verkade helt omöjligt.

Det som förvånade honom mest var att skatterna var höga, välfärden utbyggd, utbildningen gratis – samtidigt som landet var konkurrenskraftigt i den globala ekonomin.

– Ni hade allt det där som vi har fått lära oss att vi inte kan ha för då skulle vi inte kunna konkurrera på en global marknad, säger han.

När LO-Tidningen träffar Jim Sinclair, som är ordförande för delstatens fackliga centralorganisation British Columbia Federation of Labour, sitter han i en stor glasad konferensbyggnad vid hamnen i Vancouver i delstaten British Columbia.

Han varnar för vad som kan hända när politiker tar till sig tanken att nya jobb skapas genom skattesänkningar och genom att pressa ned lägstalönerna.

Sedan tio år har delstaten styrts av högern. Och receptet för jobb och tillväxt har hetat just skattesänkningar och låga ingångslöner.

– Vi har landets högsta priser och de lägsta minimilönerna, säger Jim Sinclair.

Han är inte särskilt imponerad över resultatet. Trots de låga lönerna är arbetslösheten i delstaten 7,8 procent, vilket ligger i nivå med riksgenomsnittet.

Ekonomin har inte heller förändrats särskilt mycket. Tillväxten är ungefär densamma som för tio år sedan.

Det som i stället har hänt är att löntagarnas situation har blivit mer pressad.

– Vanliga arbetare har drabbats från två håll. De lägsta lönerna har sjunkit och den offentliga servicen har försämrats.

Efter att högern tog över för tio år sedan fortsatte minimilönerna att stiga en tid tills de nådde 8 dollar (58 svenska kronor) i timmen. Delstaten införde sedan en regel som säger att arbetsgivaren endast kan betala 6 dollar i timmen (44 kronor) de första 500 arbetstimmarna.

På andra sidan gatan syns Starbucks.

– De flesta som har så låga löner jobbar på sådana kaféer eller inom detaljhandeln, säger Jim Sinclair.

Precis som i stora delar av övriga världen har det kanadensiska facket drabbats av medlemsflykt. Organisationsgraden har sjunkit från 35 till knappt 30 procent de senaste tio åren. Raset beror till stor del på att de nya jobben finns inom den privata tjänstesektorn där facket har en svag ställning.

Det kanadensiska facket jobbar också under helt andra förutsättningar än det svenska. För att etablera sig måste de anställda på varje arbetsplats rösta om de ska vara med eller inte. Först därefter kan ett lokalt avtal slutas mellan fack och arbetsgivare.

Trots att många arbetsplatser inte är fackligt anslutna kan facket ändå ha en ganska stor räckvidd, i alla fall inom vissa branscher. Jim Sinclair förklarar varför:

– Om de ligger två fiskfabriker bredvid varandra men facket endast finns på den ena så kommer den andra ändå att betala lika höga löner. Det beror på att arbetsgivaren vet att om han inte gör det så kommer de anställda att gå med i facket – och det vill han inte, säger Jim Sinclair.