Lena Mellin, chef för Aftonbladets samhällsredaktion, tycker att valrörelsen borde handla mer om ideologi och mindre om plånboksfrågor.

Man undgår inte tanken att Mellin då borde försöka påverka sin egen redaktion att lyfta näsan över plånboksfrågorna – för media är starkt bidragande till att plånboksfrågorna kommit att dominera den här valrörelsen. Åtskilliga erfarna valarbetare menar att media mer än politikerna styr hela inriktningen.

Om det är sant eller inte må vara osagt; som likaså erfaren valarbetare vet jag att i varje valrörelse känns media värre än förra gången. Men det är onekligen sant, och i grunden märkligt, att inför ett val, där stora skillnader i samhällssyn leder till helt olika vägval för framtiden, där syns dessa skillnader knappast alls.

Skillnaderna handlar inte om ”drömmar”, som Lena Mellin efterlyser. Ideologi handlar över huvud taget inte om framtidsutopier; det handlar om hur man analyserar samhällsproblemen och vilka värderingar man vill ha som grund för hanteringen av dem.

Dock lyser framtidsfrågorna lika mycket som ideologierna mest med sin frånvaro. I medias valbevakning speglas i huvudsak ett tryggt och ordnat välfärdsland, där ingenting egentligen kan tänkas störa färden mot fortsatt stigande standard, där arbetslösheten mest är ett konjunkturproblem som snart kommer att vara över, och där kvarstående sociala brister kommer att fixa sig med litet mer stimulanser att arbeta (samt fortsatt avdragsrätt för hushållsnära tjänster).

Och så ser Sverige kanske ut på ytan. För på ytan ser det rätt bra ut för en mycket stor grupp invånare: de som har fasta jobb, är friska, fått sina skattesänkningar och ännu inte drabbats av några nedskärningar i sina skattefinansierade vardagstjänster.

Men under denna yta växer ett antal nya problem, för att inte säga direkta hot.

• Klimatfrågan hör dit. För några år sedan dominerade den debatten. I dag är den nästan glömd – utan att för den skull vara närmare en lösning. Den är nära kopplad till energifrågorna, som just inte heller diskuteras.

• De allt osäkrare villkoren på framför allt LO-gruppernas och vissa TCO-gruppers arbetsmarknad hör dit: tillfälliga anställningar, uppdelade arbetsscheman, ofrivilliga deltider, allt hårdare tidspress, utläggning av hela personalstyrkan till bemanningsföretag, lönedumpning via utländska entreprenader som långt ifrån alltid följer vare sig arbetstids- eller arbetsmiljölagstiftning – listan kan göras lång.

• Den ökande utsorteringen i arbetslivet hör dit. De hårdnande kraven sliter ut fler och gör att fler slås ut i konkurrensen. Och den som sorterats ut har svårare än förr att komma tillbaka.

• De växande klyftorna i samhället hör dit. Det handlar inte ”bara” om större skillnader mellan de högsta och de lägsta inkomstskikten. Det handlar om avgörande skillnader i livsvillkor. För tjugu år sedan var skillnaden i medellivslängd mellan hög- och lågutbildade mindre än två år – nu är den fem. Vart sjunde barn växer upp i familjer med inkomster under fattigdomsstrecket. Andelen elever som inte klarar kraven för gymnasiestudier har ökat i över tio år – och ungdomar utan gymnasiestudier har mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden.

På alla dessa punkter finns mycket tydliga skillnader mellan de borgerliga och de rödgröna.

• För borgerligheten tycks lösningen på klimatfrågan mest handla om teknisk utveckling. Man köper sig tid genom fortsatt kärnkraftanvändning och duckar för att nödvändigheten av lägre energiförbrukning ställer nya krav på samhällsplaneringen.

De rödgröna har på ett helt annat sätt ett program för samhälleliga investeringar i energieffektivisering och minskade koldioxidutsläpp, åtgärder som också sätts in i ett socialt sammanhang och påverkar samhällsutvecklingen på flera sätt.

• För borgerligheten tycks de ökande klyftorna över huvud taget inte vara något problem. Snarare ser man större inkomstskillnader som något positivt, eftersom det antas öka ”drivkrafterna i samhället”. Idén om särskilda elitklasser i skolan diskuteras mer än problemet med den ökande andelen elever som inte fyller kraven för gymnasiestudier.

Den rödgröna regeringsplattformen, å andra sidan, inleds med att ”Sverige ska vara ett jämlikt land”.

• Osäkerheterna i arbetslivet tycks borgerligheten vilja bota med ännu mera osäkerheter – det antas nämligen skapa fler jobb. Vanliga arbetare ska tydligen vara så tacksamma över att alls kunna få arbete att de inte ska få ställa några krav på anställningsvillkoren.

De rödgröna vill stärka arbetsrätten och lagstifta om rätt till heltid.

• Utsorteringen ur arbetslivet är enligt borgerligheten ingen utsortering, utan beror på ”för generösa” ersättningar från socialförsäkringarna, som gör att folk väljer att inte arbeta. Som botemedel mot det har ersättningsnivåerna sänkts – utan att för den skull vare sig långtidsarbetslösa eller utförsäkrade fått lättare att hitta jobb.

De rödgröna ser utsorteringen primärt som en funktion av villkoren i arbetslivet, och det är dessa villkor som ska påverkas. Man vill återställa ersättningarna till en rimlig försörjningsnivå, förbättra möjligheterna till rehabilitering och till arbetsmarknadsutbildning – och dessutom förebygga fortsatt utsortering genom satsningar på bättre arbetsmiljö.

Alla dessa skillnader är djupt ideologiska.

Det handlar om synen på politikens roll i förhållande till ”marknaden”: förmågan att se att marknaden inte klarar viktiga samhällsuppgifter och heller inte ska betros med dem.

Det handlar också om insikten att styrkorna på ”marknaden” är ojämnt fördelade, och att det krävs politiska spärrar för att hindra de starkare intressena att exploatera de svagare – vare sig det nu handlar om miljö eller människor.