Enligt färsk statistik från Skolverket har 11,9 procent av dem som lämnade grundskolan i våras inte de betyg som krävs för behörighet för gymnasiestudier. Det är en rekordhög andel.

Utbildningsminister Jan Björklund förklarar detta med att lärarna nu slutat att av ren snällhet godkänna svaga elever. Med andra ord, det har inte blivit sämre, det var lika illa förr. Men nu redovisas det korrekt, och det har varit ett av hans mål.

Hade inte Björklund som mål att betygen skulle bli bättre, inte bara i största allmänhet mer korrekta? Är det inte ett klent resultat av fyra års idog kamp för bättre skolresultat att det enda man uppnått är en mer korrekt betygssättning – som visar att resultaten inte blivit ett dugg bättre?

Personligen tror jag inte på förklaringen att betygen är så oerhört mycket mer korrekt satta just i år. Andelen icke-behöriga har ökat hela 2000-talet, och flera gånger har det förklarats med att lärarna börjat sätta mer korrekta betyg. Det verkar konstigt att det skulle vara så mycket felaktig betygssättning kvar att korrigeringen av det förklarar den osedvanligt höga ökningen av obehöriga elever just i år.

Den fleråriga ökningen hänger högst sannolikt ihop med de ökande skillnaderna mellan skolor med olika sociala kännetecken, som skapat större svårigheter för skolor i utsatta områden att hjälpa sina elever till godkända resultat. Som Skolverket tydligt belagt.

Den Björklundska skolpolitiken är riktad mot en spökbild, kallad ”flumskola”, inte mot den verkliga bilden av segregation och växande skillnader i barns uppväxtvillkor, som slår igenom i mycket skilda skolresultat. För det är ju inte så att andelen icke-behöriga elever ökar i alla skolor. Bara i vissa.

Det här går igen på flera områden – uteblivna resultat, eller till och med växande negativa effekter, av den borgerliga politiken. Helt enkelt därför att den definierat problemen fel.

• Utförsäkringen från sjukersättningen betyder inte att långtidssjukskrivna ”fått hjälp och stöd att hitta nytt arbete”. Ca 2 procent har arbete på öppna marknaden, litet drygt 5 procent har subventionerade anställningar. Det är samma (blygsamma) resultat som i tidigare projekt för att få långtidssjukskrivna tillbaka i jobb. Men då fick åtminstone de som bedömdes sakna förmåga till arbetsrehabilitering vara i fred.

Den här gången har människor som helt uppenbart har stora hälsoproblem kastats ut i ekonomisk osäkerhet, tvingats igenom en byråkratisk kontrollapparat och, för att citera Arbetsförmedlingen, hamnat i ”djup kris”.

De långtidssjukskrivna var helt enkelt sjuka – inte ”passiviserade” av ”bidrag”, som regeringen hade för sig.

• Jobbskatteavdraget i kombination med sänkt a-kassa skulle öka utbudet av arbetskraft. Detta skulle sedan på något inte närmare preciserat sätt skapa fler jobb. Regeringen hävdar att eftersom antalet sysselsatta är fler nu än för fyra år sedan, trots lågkonjunkturen, så har jobbskatteavdraget haft effekt.

Räknat i nominella tal är antalet sysselsatta högre nu än i förra valrörelsen, liksom också antalet arbetslösa. Det är inte så konstigt som det kan låta; antalet personer i de åldrar som räknas till arbetskraften har ju ökat, med ca 300 000.

Den nominella siffran på antalet sysselsatta är alltså inte så intressant. Antalet sysselsatta ökar när den arbetsföra befolkningen ökar, eftersom befolkningstillväxt = konsumtionsökning. Det intressanta, och det man ska jämföra, är den andel av arbetskraften som har jobb

Den andelen är lägre i dag än för fyra år sedan.

Ökningen av sysselsättningen – som faktiskt började redan 2004 – fram till krisen 2008 följer ett normalt konjunkturförlopp, som inte har någonting med skattepolitiken att göra. Nedgången därefter, och den begynnande återhämtningen, följer också konjunkturförloppet – och beror inte heller på skattepolitiken.

Vilket regeringens finanspolitiska råd mycket tydligt slår fast.

Om en förment sysselsättningsskapande åtgärd varken har effekt i en högkonjunktur (för att jobben kommer ändå) eller i en lågkonjunktur (eftersom det saknas jobb) verkar det vara en rimlig slutsats att den är feltänkt, och att pengarna kan användas på bättre sätt.

Ändå hoppas regeringen – och en del ekonomer – att avdraget (och a-kassereglerna) ”långsiktigt” ska få den önskade effekten. Det huvudsakliga skälet till det tycks vara en mer eller mindre from förhoppning att det ska dämpa löneutvecklingen.

Varför fackliga organisationer från SACO till LO i framtiden bara ska ta ut en del av det möjliga löneutrymmet och överlämna resten till arbetsgivarna, därför att inkomstskatten sänktes några år tidigare, är inte helt lätt att förstå.

Förhoppningen om en avstannande löneutveckling känns inte heller så realistisk med tanke på att alla befolkningsprognoser visar att vi går mot arbetskraftsbrist, inte minst på yrkeskompetent folk (både inom LO-, TCO- och SACO-jobb). Och arbetskraftsbrist driver alltid upp lönerna.

I det perspektivet skulle det vara klokare att satsa pengar på såväl ungdomsutbildning som arbetsmarknadsutbildning, för att se till att behovet av kompetens folk inom olika delar av arbetsmarknaden är någorlunda väl fyllt.

Man skulle ju kunna börja med att på allvar intressera sig för de där nära 12 procenten 16-åringar, som inte klarar grundskolan med de betyg som krävs för att få fortsätta i gymnasiet.

Sammantaget över några år är det ganska många som på det sättet hamnar i arbetsmarknadens marginal, eller t o m utanför marginalen. Och det botar man inte med hårda regler för arbetslöshetsersättning.

(Parentetiskt: Man botar det inte med sänkt restaurangmoms heller.)