Hårda nypor i kräftriket

Kampen om kräftorna i Vättern liknar ett krig. Men fritidsfiskare, yrkesfiskare och tjuvfiskare slåss på olika villkor. Med arbetsdagar upp till 20 timmar, sju dagar i veckan, balanserar yrkesfiskaren Anders Carlén på gränsen för hur hårt en människa kan arbeta.

Pappa!

Sexåriga Max skriker till när en öppen plastbåt glider in i Svedåns lilla hamn och en stor man i regnställ, skäggstubb och stövlar vinkar åt honom.

Klockan är fem på kvällen och mannen i båten har varit ute sedan halv fem på morgonen, den här dagen som alla andra. Han har vittjat 800 kräftburar, förbannat regnet och sin värkande högerarm, förbannat tjuvfiskarna, som lägger sina burar och linor tvärs över hans egna, och än är det många timmar kvar innan han ska få vila.

Men då sexåringen hoppar ombord blåser mannens trötthet bort. De senaste dygnen har han knappt sett sina barn, men under den här kvällens fiske följer sonen med. Mannen strålar när han sträcker fram handen mot besökarna:

– Anders Carlén, hej.

Han är en av 21 som har licens för yrkesfiske på Vättern. På tre månaders kräftfiske ska han dra in 80 procent av årets inkomster. Men det vill sig inte. Den kalla våren har gjort att kräftorna är små. De 800 burarna borde ha givit 400 kilo, men han har bara fått 180.

Hoppet står nu till de 120 burar som ligger utanför Visingsö, och som Anders Carlén på prov har lagt på lite större djup. Där kan en varmare vattenström kanske, kanske ha gjort kräftorna mer aktiva.

Han drar på full gas, 20 knop. Fören reser sig, Max står oförskräckt kvar. Båten luktar starkt av laxhuvuden, braxen och annan betesfisk när vi styr ut på det mörka vattnet.

En strid ström av bilar, de flesta nya och fina, parkerar denna torsdagseftermiddag vid Carléns Fisk i Nätebäcken på Vätterns västsida.

Stämningen i butiken är avgjort glad. Att köpa kräftor och tillbehör till helgens kräftskiva är en rolig uppgift. Festhumöret börjar byggas upp.

Personalen skyndar, ler och tipsar om hur kräftorna ska behandlas för att komma till sin rätt. Sedan familjen Carlén byggde den första butiken 1994 har försäljningen gått från hobbyverksamhet till heltidsjobb. Ryktet har spridit sig, en del kunder kör de 30 milen från

Stockholm enkom för att köpa nykokta, färska Vätternkräftor.

– Vi skulle kunna växa med försäljning i storstäderna, säger Maria Carlén. Men vi vill skapa jobb här på landet. Det är roligt att se hur butiken skapar ringar på vattnet och ger arbete också åt andra.

I år har butiken elva säsongsanställda, främst ungdomar och äldre. De säljer fisk, såser och plädar för kräftskivan utomhus. Kräftknäcke­bröd från en granne och chokladpraliner från en annan.

Men framför allt kräftor, kräftor, kräftor.

Vätternröding är ett gammalt begrepp. I Sveriges näst största sjö, ren och klar som en fjällsjö, finns också lax och öring, sik och abborre. Men på senare år har tillgången på fisk minskat.

I gengäld har kräftorna spridit sig. År 2000 gick de förbi rödingen som den mest värdefulla fångsten, berättar Anton Halldén, länsfiskekonsulent vid länsstyrelsen i Jönköping, där yrkesfiskarnas fångster har registrerats varje år sedan 1914.

– Sedan dess har kräftorna bara ökat. I dag står de för kanske 90 procent av yrkesfiskarnas inkomster.

Trots ett riksdagsbeslut om att kräftorna i de stora sjöarna ska förbehållas yrkesfiskarna har Vättern också öppnats för allmänheten fem helger per år, från mitten av augusti till mitten av september.

Det kan yrkesfiskarna leva med. Barnfamiljer och kompisgäng där alla får lägga fyra burar var är inget hot.

Men de höga priserna på kräftor, upp till 300 kronor kilot på fiskauktionen i Göteborg, lockar även andra. Alltför ofta har Anders Carlén sett främmande båtar vid sina burar. De har starka motorer och försvinner snabbt när han närmar sig. På natten kommer de tillbaka.

– Att sedan dra upp de tomma burarna på morgonen… Anders Carlén finner inte ord för sin frustration.

Anton Halldén vid länsstyrelsen kan intyga: På delar av Vättern har chansen varit 50 – 50 att yrkesfiskarna ska få behålla sina redskap. Stölderna av redskap och fångster har fått en del att tvivla på framtiden.

I år har ändå någonting hänt. I kriget om kräftorna har sjöpolisen och länsstyrelsens fisketillsyn lyckats ändra styrkeförhållandena. Deras båtar syns numera ofta på sjön (så även den kväll LO-Tidningen är ute ).

En vändning kunde anas redan förra året, då omkring 50 händelser polisanmäldes och flera tjuvfiskare dömdes. I år verkar risken att åka fast avskräcka en del tjuvar. Det har givit yrkesfiskarna nytt hopp.

När Anders Carlén saktar in båten utanför Visingsö är vattnet blankt och fullt av förväntan.

– Anders har det tyngre än jag, säger Maria Carlén. Att vara på sjön i hårt väder sliter. Båten är ju helt öppen.

Men hennes arbetsdag är lika lång som makens. Från april till oktober arbetar hon sju dagar i veckan, från fem på morgonen till midnatt eller lite till.

Under högsäsong har butiken öppet sju dagar i veckan. Kräftor ska sorteras och kokas, personal ska utbildas, beställningar tas emot och räkenskaper skötas.

– Jag ska inte säga annat än att jag är jättetrött. Kroppen tar stryk. Jag känner mig som 70 år, jag är konstant illamående. Men i butiken är det bara att le. Det här är ett service­jobb.

Sista timmen på kvällen ägnar Maria Carlén åt företagets hemsida, sin blogg och Facebook. Berättar om fisket, tipsar om recept, ordnar tävlingar för kunderna. Carléns Fisk annonserar inte. All information sprids via sociala medier.

Också själva butiken, skinande ren och modern, är långt från gamla tiders fiskdiskar med gapande, stirrande fiskar.

– Knappt någon vill ha en hel fisk längre, säger Maria Carlén. Vi filear, röker eller gravar all fisk. Kräftorna kokar vi.

En sak är ändå som förr: fiskarens beroende av väder och vind.

– Det är svårt att förklara för kunderna. Att de har beställt kräftor, och så blir det ingen fångst.

När Anders Carlén drar upp den första linan med burar böjer sig Max över relingen för att se bättre. Vinden är kall, motorn puttrar på tomgång. Alla i båten stirrar spänt ner i djupet.

– Inte så många som jag hoppades, säger Anders Carlén efter de första burarna.

Men det är många burar kvar, och hoppet lever. Han öser över kräftorna på ett galler där de minsta faller igenom och återvänder ut i friheten. Max plockar ut det gamla betet och slänger det åt trutarna som skriar vid sidan av båten.

Och bur för bur, lina för lina blir fångsten allt bättre.

– Jättebra burar. Jättebra burar, upprepar Anders Carlén. Nio hekto per bur mot fyra tidigare i dag. Det är sånt här som gör att jag överlever.

En kort minut ser han ut över Vättern, som just nu ligger lugn. Här och var lyser solen fram, på andra håll samlas hotfulla moln. Det är vackert, och han ser ut att njuta.

Men att vittja 30 burar och lägga i nytt bete får ta 15 minuter, inte mer. Anders Carlén, som inte hunnit äta sedan han tog en knäckebrödssmörgås klockan tolv, arbetar vidare i högt tempo.

Så öppnar sig himlen. Än en gång öser regnet ner.

Maria Carlén är civilekonom och har en klar bild av vad Carléns fisk ska göra och inte.

– Många vill sälja sina produkter genom oss, men vi är jättenoga med vilka tillbehör vi tar in i butiken. De ska passa in i konceptet, stämma med det varumärke vi byggt upp.

Att bygga upp någonting nytt och eget – det är drivkraften bakom slitet, tror Maria Carlén. Pengar är det i alla fall inte.

– I så fall skulle jag ha fortsatt som civilekonom. Nu är min timlön hälften av en sommarjobbande 18-årings.

Maria Carlén ser det som helt naturligt att hon har många timmars arbete kvar när de anställda går hem.

– Jag och Anders är arbetsnarkomaner. Vi har valt det här själva.

Förra året fick yrkesfiskarna fick upp 130 ton kräftor ur Vättern. I år tror Anders Carlén att det blir högst 50 ton.

Det ökar trycket på honom. Butiken och de anställda är beroende av hans fångster.

Yrkesfiskarens licens är personlig. Hur trött Anders Carlén än är får han inte låta någon annan sköta fisket för att själv ta igen sig. När en av de äldre yrkesfiskarna blev hjärtsjuk ringde kollegorna till länsstyrelsen och bad om lov innan de vågade ta upp hans redskap.

Då vi vänder hemåt genom regnet är Anders Carlén upplivad av fångsten. Med sin solbränna ger han ett vitalt intryck. Men i ögonen glänser både Vätterns vatten en stor, sedan länge uppbyggd trötthet. Han har arbetat 63 dagar i sträck, 18 – 20 timmar per dygn. Kroppen värker.

Anders Carlén tycks pröva gränserna för hur mycket en människa kan arbeta. Eller överskrida dem.

– För några veckor sedan, när jag bara hann sova två timmar per dygn, fick jag plötsligt näsblod. Jag tryckte upp en handske i näsan och la mig en stund på botten av båten. Då det slutade rinna reste jag mig och arbetade vidare.

– Men det kom tillbaka. Jag bloade hela vägen hem.

När vi går i land, blöta och frusna, är det redan mörkt. Anders Carlén har en plan för kvällen. Han har inte duschat på tre dagar, och så många timmar i ett fuktigt regnställ får följder. Maria har klagat.

– I kväll kanske jag hinner duscha, säger Anders Carlén, och det låter som om han såg fram mot en fest.

Men först väntar ett par timmars arbete med att dela laxhuvuden till bete. Också nästa dag blir en kamp om Vätterns kräftor.