Bara några kvarter bort reser sig de höga skyskraporna och fina hotellen vid havet i ett av världens rikaste länder. Men de människor som lever här är så långt ifrån en framgångssaga som det bara går.

En söt, unken stank av hemlöshet och skitiga kläder.

De kan räknas i tusental. Crackmissbrukarna, heroinisterna, alkoholisterna. De befinner sig längst ned på botten i välfärdssamhället Kanada.

Två killar i 20-årsåldern slänger sig våldsamt fram och tillbaka över trottoaren på slumkvarteren längs East Hastings Street i Vancouver.

En av killarna dråsar in i en gallerfönstret till Dollar Valley and Food Store. Det är svårt att avgöra om de slåss eller plojar.

Deras kroppar studsar i alla fall åt samma håll under ett högljutt hojtande.

De har lämnat den här planeten, de har passerat solsystemet och deras medvetande är på väg ut i en tyngdlös rymd.

Crack är den vanligaste drogen i East Hastings. Men hela apoteket finns. Heroin, kokain, amfetamin och alkohol.

Intaget av droger sker helt öppet och på många ställen luktar det svagt av haschrök. Människor står, sitter, ligger på kartonger på gatorna. De ser ut att vänta, oklart på vad.

Rawe Ladher står utanför den grå tegelbyggnaden First Church United, en kyrka som byggts om till ett härbärge för hemlösa. Hon har pudrat glitter i ansiktet och börjar berätta om hur hon hamnat här.

– Jag gick på heroin, nu är jag ren. Nu går jag på metadon, säger hon.

– Jag hade fyra barn, fortsätter hon och jag kan inte låta bli att notera att hon betonar ordet hade.

Så berättar hon sin historia som börjar med att hon som ung gifte sig med en gammal man.

– Men han älskade mig inte, förklarade hon. Han älskade mig inte, upprepar hon och berättar att hon därför lämnade honom för en yngre man.

Det hon säger sedan låter som en berättelse som upprepats tusentals gånger genom historien. Den unga mannen skulle ta hand om pengarna för att betala hyran för hennes hus. Men några räkningar betalades inte, mannen hon träffat var heroinist.

– Han lurade mig, han lurade mig, upprepar hon.

När Rawe Ladher berättar om sitt liv kommer en man som bär tre plastgafflar i sin hand, och han presenterar sig senare som Terry Reid. Han ser glad ut, vill prata en stund, vill veta vem jag är. Han har alltid plastgafflar i sin hand. Och ibland sätter han fast dem bakom öronen förklarar en av dem som jobbar på härbärget. Så går han in i kyrkan. Där inne är det dunkelt

En söt doft av gamla smutsiga kläder ligger som ett täcke över den dunkla lokalen. Altaret och kyrkbänkarna har lyfts bort och fått lämna plats för våningssängarna från Ikea som står i täta rader.

– Vi har 250 sängplatser, men ibland kan det sova mer än 300, 350 personer här, förklarar Rick Matthews som är chef på härbärget.

Han sitter i sitt rum en våning ovanför. Plötsligt hörs det rop och skrik från bottenvåningen. Bara några minuter senare dränks hans röst i de tjutande sirenerna från en passerande polisbil.

Det är en stökig dag i East Hastings. Det är i slutet av månaden, socialbidragschecken har kommit och det är langarnas julafton.

Två dagar räcker den, checken. I två dagar kommer antalet hemlösa som övernattar på härbärget att vara färre, i två dagar kommer det att vara stökigare på gatorna. När pengarna är slut och drogerna konsumerade återgår allt till det normala.

Det finns olika beräkningar på hur många som är hemlösa i Vancouver, men Rick Matthews hänvisar till en uppskattning om att det finns 1 500 endast i ett par kvarter vid East Hastings. En annan uppskattning hävdar att det finns cirka 3 000 hemlösa i hela Vancouver. Det är dock inte lätt att räkna efter vilka som är hemlösa eller inte. De cirka 300 personer som dagligen sover i kyrkan räknas som hemlösa – men det de gör inte det hundratal som sover i det sjabbiga hotellet en gata längre bort, fast deras levnadsvillkor är likartade.

– Hemlöshet handlar inte endast om bostäder, säger Rick Matthews.

De fick han erfara när härbärget fick ett erbjudande från hjälporganisationen Portland Hotel Society. Hundra hemlösa skulle få egna fräscha rum i ett bra område i Vancouver, men trots att Rick Matthews och hans medarbetare gjorde sitt yttersta för att få så många som möjligt att nappa på erbjudandet var det endast ett 40-tal som till slut valde att flytta.

Rick Matthews funderade över varför så få tog chansen. En förklaring handlar om samhörighet.

– Nästan alla i den här byggnaden har blivit grovt utnyttjade eller varit med om allvarliga trauman. De litar inte heller på samhället och de är djupt ensamma.

– Här känner de sig hemma. De vill inte risker att fjärma sig från samhället ännu mer än vad de redan har gjort.

Kanada är tvivelsutan ett av världens rikaste länder. Den väl utbyggda välfärdsstaten har fått många lovord. Som en blandning mellan USA och Europa, har det sagts. Vid en jämförelse mellan rika länders sociala och hälsomässiga problem hamnar Kanada på samma nivå som Tyskland och Frankrike. Minst problem har de nordiska länderna och Japan medan problemen är störst i USA (Jämlikhetsanden, Richard Wilkinson och Kate Pickett).

Den kanadensiska arbetsmarknaden är flexibel och flera unga västeuropéer vittnar om att det är lätt att få tillfälliga låglönejobb.

När Rick Matthews senare visar runt på härbärget och kommer han till matsalen där gratis mat serveras undrar jag vilka chanser en hemlös har att få ett tillfälligt jobb.

– Det går inte en dag utan att jag får frågan om jag inte kan fixa ett jobb. De säger att de inte klara de själva. Arbetsgivare vill inte anställa folk som inte har några tänder, och utan jobb har de inte heller råd med nya tänder. Det är ett moment 22.

Innan Rick Matthews blev chef för härbärget i Vancouver jobbade han för metodisterna i Johannesburg i Sydafrika samt som konsult åt flera hjälporganisationer. Han tycker att det finns en fras som framför alla andra visar åt vilket håll samhället, inte bara i Kanada utan i hela västvärlden, är på väg emot.

Den frasen är: ”It´s not personal, it´s businnes”. (Det är inte personligt, det är affärer.)

Det är den frasen som den amerikanska affärsmannen Donald Trump försöker slå in på sina entreprenörsutbildningar.

– Och det är den frasen som är mer gångbar än någon annan för att öka sin egen trovärdighet då man träffar olika styrelser, säger Rick Matthews.

Men det var en fras som ger honom en bitter eftersmak.

– Tänker man efter så säger den att samhället inte längre handlar om människor – utan om företagens ekonomiska tillväxt som sker på bekostnad av människors relationer.

I Kanada lades nyligen ett förslag som gick ut på att företag skulle få rösträtt. Så blev det inte, men idén säger, enligt Rick Matthews, en hel del om synen på företagen och deras vinster.

– Jag kanske har ett psykologiskt problem men när jag ser ett tioårigt barn i mitten av Afrika som håller ett gråtande tvåårigt barn mot sin axel så rasar jag mot världsordningen. Eller när jag ser en 40-årig man som tappat all självrespekt så undrar jag hur det kommer sig att det blev så. Det viktigaste i världen handlar inte om ekonomi utan om individen och kollektivet. Det handlar om vad en människa väljer att se, säger han.

Några timmar senare kommer jag att tänka på mina första minuter på härbärget. Vid receptionen stod en påtänd kille. Maniskt frågade han alla som gick förbi ”vad gör skillnad, vad gör skillnad, vad gör skillnad”.

Sen lyste hans ansikte upp i ett fyndigt leende och han svarade själv på sin fråga.

– Det är ett leende som gör skillnaden.

Fakta

Hemlöshet
• I Vancouver (580000 invånare) finns enligt en uppskattning omkring 3000 hemlösa. 1500 av dem håller till i ett par kvarter i området East Hastings.
• Stockholm (830000 invånare) hade vid en räkning i april 2010 knappt 3000 hemlösa.
Källa:
Stockholms stad