Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

– Vem är terroristen, vem är terroristen? Jag ska jaga rätt på honom och hänga upp hans skinn på väggen, fräser den sovjetiska befälhavaren. 1988 drog den amerikanska filmindustrin sitt strå till den amerikanska krigsindustrin och presenterade Rambo III.

På den tiden var Sovjetunionen de ”dåliga killarna” som hade ockuperat Afghanistan.

I dag känns det skumt att tänka på den filmen.

Handlingen är enkel:

John Rambo har flytt världen och mediterar i ett buddistiskt kloster. Så nås han av beskedet att hans tidigare chef, överste Sam Trautman, har kidnappats under en sovjetisk räd i Pakistan. USA gör ingenting för att få översten fri och Rambo tvingas ta saken i egna händer.

Men sovjeterna är riktiga tölpar. Kraftiga män i kamouflageuniformer som mördar och torterar. Värst är den sovjetiska befälhavaren. Rambo och de skäggiga afghanska frihetskämparna anklagas för terrorism.

I en scen förhörs den amerikanska översten som hyllar afghanernas kamp.

– Era krigsmaskiner får vika undan för dåligt beväpnade frihetskämpar. Ni undervärderar era motståndare. Dessa människor har aldrig givit upp. De dör hellre än låter sig förslavas. Ett sådant folk kan inte besegras, säger Sam Trautman.

Och Rambo är på väg. Han får hjälp av mujahedinkrigarna som förklarar hur det kommer sig att de vågar slåss mot en militär övermakt.

– För oss är det ett heligt krig. Döden skrämmer oss inte eftersom vi tagit avsked till livet. För oss är det en ära att dö för vårt land och vår gud.

Rambo ser nöjd ut.

Vid ett tillfälle anfalls en by av sovjetiska attackhelikoptrar. Rambo uppmanar barnen att fly men en liten pojke håller krampaktigt i ett stort gevär.

– Jag stannar och slåss. De har dödat min familj, säger han.

Rambo förstår. Även barn kan tvingas slåss för friheten.

Filmen rullar på och till slut går det som det alltid går. Där står Rambo och den befriade översten i ett ökenlandskap, öga mot öga mot helikoptrar, tanks och hundratals sovjetiska soldater.

Det ser hopplöst ut. De är endast ett avtryckarfinger från att friteras i den sovjetiska elden.

Men så hörs ett muller. Ljudet från hovar mot sten och sand. Mujahedinkrigarna galopperar in på scenen och så blir det underhållningsvåld i några minuter. Supermakten får ordentligt på pälsen.

Så går det om man muckar med skäggiga afghaner. Sedan rullar eftertexterna.

”Denna film är tillägnad det tappra afghanska folket”, står det.

Sverige har haft en militär insats i landet sedan årsskiftet 2001/2002.