Det rättsliga efterspelet i Lavalkonflikten ledde som bekant till att Arbetsdomstolen i vintras ålade Byggnads och Elektrikerförbundet att betala skadestånd plus rättegångskostnader till det lettiska byggföretaget Laval, totalt 2,5 miljoner kronor.

De båda fackförbunden gav inte upp utan överklagade domen till Högsta domstolen. De hävdade att blockaden när den genomfördes inte var olaglig enligt svensk rätt och att det är orimligt att de som följt gällande svensk lag ska kunna dömas till skadestånd.

Högsta domstolen avslog dock i somras resningsansökan. HD ansåg att AD inte begått några formella fel och skäl för att ånyo pröva domen därför inte fanns.

Med detta goddag yxskaft-svar smiter de höga justitieråden i HD fegt undan från den principiella frågan, som ju gäller om det är förenligt med rättsstatliga principer att enskilda, företag eller organisationer som följer svensk lag kan dömas till skadestånd.

Något tvivel om att blockaden när den inleddes var tillåten enligt svensk lag kan nämligen inte råda. Riksdagen hade ju till och med infört särskilda lagregler i syfte att underlätta just de stridsåtgärder som byggfacken använde. Man kan utan vidare säga att samtliga partier i riksdagen gett grönt ljus för blockaden av skolbygget i Vaxholm.

Långt senare ansåg EU-domstolen att den svenska lagen byggde på att riksdag och regering missförstått EU-rätten och att denna därmed på ett felaktigt sätt införlivats i svensk lag. Denna EU-domstolens bedömning kan förvisso ifrågasättas, men efter EU-domen var riksdagen hursomhelst tvungen att formulera om lagen.

Det är nu en sak. Men om riksdagen begår fel kan den inte gärna vältra över ansvaret för felet på andra. Sunda förnuftet borde säga att svenska medborgare eller organisationer inte kan tvingas betala skadestånd för misstag som riksdagen begått. Om något skadestånd alls ska utdömas så är det i det här fallet svenska staten som ska stå för det.

Det här förhållandet har en av svensk arbetsrätts främsta experter, professor Tore Sigeman, insett. I en artikel i Svenska Dagbladet (29 juli) föreslår han att regeringen erkänner statens medansvar för Lavalkonflikten och tar på sig de fulla kostnaderna för utdömda belopp.

Han motiverar detta med att eftersom det är staten som felat så bör staten också utge ersättning för de skador den orsakat. Ett sådant förfarande är för all del ovanligt, men staten kan som det heter ”ex gratia” kompensera de som drabbats av felaktiga myndighetsbeslut. Förutom att det är anständighetskrav anser Sigeman att staten genom att ta på sig skulden något kan mildra byggfackens berättigade förbittring över målets utgång.

Statsvetaren Karl-Göran Algotsson utsätter i det kommande numret av tidskriften Tiden (www.tiden.eu) AD-domen (och därmed även indirekt HD:s vägran att ge prövningstillstånd) för en förintande kritik. Även han konstaterar att innebörden av den svenska lagstiftningen var glasklar: stridsåtgärderna var tillåtna.

Han anser det också vara uppenbart att facket inte kunde förutse innehållet i EU-domstolens dom. Det senare bevisas inte minst av att AD från början avslog Lavals fredpliktsinvändning, eftersom Laval ”inte kunnat göra sannolikt att stridsåtgärderna stod i konflikt med EU-rätten”.

AD-domen innebär konkret att AD i efterhand dömer ut skadestånd för en blockad som domstolen självt i en tidigare rättegång har godkänt! Enligt ”traditionellt rättsstatligt synsätt har AD genom sin skadeståndsdom utsatt facken för ett allvarligt rättsövergrepp”, konstaterar Algotsson.

De båda vetenskapsmännens kritik kan sammanfattas i några meningar. En grundbult i en rättsstat är lagarnas förutsägbarhet. I vår grundlag finns därför ett stenhårt förbud mot retroaktiv lagstiftning. Varken stat eller domstolar får av personer, företag och organisationer i efterhand utkräva ansvar för handlingar som var lagliga när de utfördes.

Det är just en sådan grundlagsstridig rättskränkning som nu drabbat byggfacken. Trots att de till punkt och pricka följt svensk lag anses de av juristerna vara skyldiga till fel som den svenska staten har begått. Att majoriteten av domarna i AD och HD – det fanns skiljaktiga domare – inte inser att de medverkat till en rättsvidrig och illegitim dom är ett tecken på domstolsväsendets förfall.

Det är lätt att hålla med Algotsson när han skriver att vi borde önska att Vilhelm Moberg kunde återuppstå och ryta till om denna rättsröta. Det är också lätt att instämma i Sigemalms förslag att staten bör erkänna sitt ansvar genom att betala byggfackens rättegångskostnader. Det är sorgligt att inget politiskt parti i rättssäkerhetens namn ännu ställt sig bakom detta självklara krav.