Vad händer med de 50 procenten som inte söker till högskolan efter gymnasiet? Den frågan försöker en ny rapport ge svar på.
– Vi behöver hävda arbetaryrkenas betydelse, säger Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Hon är medförfattare till den nya rapporten De andra 50 procenten då? som

Arbetarrörelsens Tankesmedja står bakom. Den handlar om behovet av att utveckla yrkesutbildningen för dem som inte börjar på högskolan. Inom den socialdemokratiska utbildningspolitiken har målet länge varit att 50 procent av alla som går igenom gymnasiet ska påbörja högskolestudier. Men gruppen som inte väljer att läsa vidare är lika stor. En del av dem har haft svårt att klara sig igenom grundskolan och gymnasiet och har lättare hamnat i långvarig arbetslöshet och bidragsberoende.

Anne-Marie Lindgren konstaterar att man i den socialdemokratiska utbildningspolitiken har riktat in sig mer på att eleverna ska få allmän behörighet för högskolestudier än på att utveckla de yrkesinriktade momenten. Traditionellt har det funnits en tanke om att ingen utbildning ska leda till en återvändsgränd. En hög andel av arbetarklassen har historiskt inte haft möjlighet till annan utbildning än den obligatoriska.

– Och det har styrt reformarbetet. Kunskap är makt och en jämn fördelning av kunskaper har varit en fråga om makt i samhället, säger Anne-Marie Lindgren.

Men det är inte bara i Sverige som man riktat in sig på att få så många som möjligt in genom högskolans dörrar. Under 1990-talet pratade man i hela Europa bara om att fler skulle läsa vidare på högskolan. Nu har man i samma takt börjat prata om brist på utbildad arbetskraft.

– Vi har stora pensionsavgångar och många av dem som lämnar har en stor yrkesutbildning med sig i bagaget, säger Irene Wennemo, före detta arbetslivschef på LO, som också medverkar i rapporten.

Men bristen på yrkesutbildat folk beror inte bara på att man har prioriterat högskoleutbildningar, utan också på att arbetaryrken oftare kräver yrkesutbildning i dag än tidigare.

– På 1970-talet var det 20 procent av arbetaryrkena som krävde en sådan som motsvarade två- tre gymnasieår. För tio år sedan var det 50 procent. Det är en ganska snabb förändring, säger hon.

En stor fråga att utreda handlar om hur man kan göra vägen mellan skolan och arbetslivet lättare. Lärlingsprogram kan vara en möjlig lösning. Irene Wennemo har medverkat i en utredning om den nya lärlingsutbildningen, sedan utbildningsdepartementet hittat en del ouppklarade frågor inför införandet. Tanken med gymnasiereformen som ska börja gälla nästa år är att man ska kunna gå gymnasieprogram både på vanligt sätt och som ett lärlingsprogram.

– Man har gjort olika försök i Sverige för att återinföra lärlingssystemet. Det har gått si och såå. Ett problem är att skolorna mest har sett lärlingsprogrammen som ett sätt att bli av med de bråkiga eleverna, inte utifrån arbetslivets behov, säger Irene Wennemo.

En av slutsatserna i utredningen är att lärlingssystem främst passar små yrken och på små orter.

– Snickarutbildningar kan vi ha överallt. Men plattsättare som är ett bristyrke är det svårt att fylla platserna till, säger Irene Wennemo.

Lärlingsprogrammen kan också passa extra bra för vissa elever som inte trivs i skolmiljö.

– Den här utbildningen är inte mindre krävande, men man lär sig på ett delvis annat sätt. Det sker en större individuell anpassning där.

En fråga som Irene Wennemo tittat närmare på är om lärlingseleverna i så fall ska anställas på företagen där de genomför sina utbildningar.

– Arbetsgivaren har möjlighet att använda eleverna lite friare om de är anställda. Så länge man uppfyller skolans krav så kan de också användas i vanligt arbete. Men det bygger på att det skapas kollektivavtal som är anpassade till den här situationen, säger hon.