Bli inte en robot!

Jag åker ut till Östberga för att hämta Föreningen Arbetarskrivares färska antologi Skarpt läge hos deras nya ordförande, Kerttu Jokela.

Hon bor i en lägenhet på Stamgatan tillsammans med en oherrans massa böcker och Pelle Olsson, mästarberättare och före detta ordförande i föreningen.

Vi fikar och bläddrar och pratar. Det här är den femte antologin enligt föreningens unika koncept att blanda redan etablerade arbetarförfattare med såna som skriver mera sporadiskt.

Kerttu tillhör den senare kategorin. Hennes skildring av hur den papperslöse Omar blir grundlurad på arbetsplats efter arbetsplats var från början nånting hon drog på ett berättarcafé. Sen gjorde hon en novell av det.

Vi pratar om skillnaden mellan muntligt och skriftligt berättande. Innehållet kan vara detsamma (”Verkligheten är ju mycket skrönor. Ibland vet man inte om man drömmer.”) men det finns en absolut gräns: att den som berättar muntligt är sig själv, och inte kan påstå sig vara nån annan.

Jag tänker på det där när jag senare läser flera av novellerna i boken. Litteraturen, den skrivna, är ju sannerligen en väg till inlevelse och kunskap.

Ta de två andra könsöverskridande novellerna. Aino Trosell ger röst åt en ensam man som får en psyksjuk flicka på halsen, och en hel värld målas upp. Medan Richard Jändel kartlägger den unga iranskan Manizjes livssituation medan hon jobbar som diskare och väntar på att få börja studera.

”Manizje visste att om hon inte snart kom in på högskolan återstod inget annat än att fortsätta med ett eller annat lågavlönat ’slavarbete’.”

Eller helt andra, friare genrer, som ändå har kampen om verklighetsskildringen som ryggrad.

Från kampdikter av Jenny Wrangborg, född 1984, till en lustig meditation om livet efter detta av Sven Wernström, född 1925.

Litteraturen kan nå så långt in i existensen, in i det materiella och i samspelet dem emellan. Den är ett ytterst finkänsligt registreringsinstrument.

För att inte tala om dem i antologin som mer direkt berättar om sitt eget liv och sin egen vardag. Stilen ger behärskning och överskådlighet åt erfarenheterna.

Den nya ordförande hoppas på medlemstillströmning till Föreningen Arbetarskrivare men ser ett hot från bloggandet, det ogestaltade verklighetsförmedlandet, som passar bättre för folk som har ont om tid.

Hon hoppas också kunna få igång igen skrivarträffarna där medlemmarna får diskutera sina texter med andra. Just nu pågår den huvudsakliga aktiviteten i föreningen i samband med årsmötet, då alla träffas under en helg.

Man kan bara rekommendera fler att delta. Och till att börja med läsa antologin. Också, förstås, för samhällsskildringens skull, för att pejla läget i nationen.

Så här heter det i Maria Hambergs berättelse när en före detta arbetskamrat snabbt ska berätta om alla försämringarna på det gamla jobbet under en pendeltågsresa:

”Det är såna dom vill att vi ska bli! Utan egen hjärna och egen vilja. Och vill dom ha oss till robotar då kan dom ju inte tillåta oss att ha vilka kläder vi vill, eller hur? Och inte låta oss göra jobbet på det sätt vi vill. Vi ska vara som dom har bestämt! Det känns som att dom försöker bestämma vad jag ska tänka! Man ska bli som stöpt i en standardform som dom räknat fram i ett dataprogram!”