För två år sedan tog Karin och Lars Jonsson över Cirkus Wictoria. De lämnade sina trygga jobb inom hemtjänst och rörläggning för ett liv som är hundra procent annorlunda.

Det är kallt i luften och tidig morgon i Norsjö. Storgatan ligger öde och Frasses hamburgare vid busstorget har förstås inte öppnat ännu.

Plötsligt går larmet på brandstationen nere vid skolans grusplan. Fyra kameler, som ligger i en liten inhägnad strax intill, stannar upp med sitt tuggande och vänder undrande på huvudena.

Bit för bit växer det blå cirkustältet upp på sandplanen intill Norsjö arena. Med släggor kör scenarbetarna ner järnstänger i marken, rep ansluts till den grova tältduken som slätas ut vart eftersom. En jättelik kungakrona av trä monteras upp framför entrén.

– Tält upp. Tält ner. Varje dag, säger Cirkus Wictorias turnéledare Leszek Kosiol.

Ut ur en stor husvagn kommer cirkusdirektören själv med sömndruckna ögon, rufsigt hår, en kopp kaffe och cigarrett.

– Äntligen sol! I två veckor har vi haft regn och kallt, säger Lars-Åke Jonsson på bred värmländska.

Kvällen innan revs tältet i Malå. Nu har det rests igen för den föreställning som ska börja här i Norsjö om tolv timmar.

Den 26 mars gav de sig ut på turné och fram till den 1 oktober kommer de att hålla på. Ett halvår på vägarna. Nya föreställningar i stort sett varje dag med undantag för midsommarafton och en kväll i juli för att scenarbetarna ska få ta sig ett glas, festa och vila.

Cirkus Wictoria tycker om Norsjö – eller rättare sagt: den typen av mindre orter. Tycket är ömsesidigt. För här i Norsjö finns just inte så mycket.

På anslagstavlan nere vid busstorget kan man se vad Cirkus Wictoria har att konkurrera med: Thor Görans orkester i Långträsk, Den kristna festivalen Lappis och 3B-partyt på hotellet: ”Bilar, bärs och brudar”.

Det kan vara förklaringen till varför folk i Norsjö köar för att se Uyanga som kan skjuta pilbåge med fötterna, Stiliana som är en av få i världen som kan gå på lina med träklossar på fötterna och Jessica med sina skygga alpackor och dresserade getter.

– För ett tag sedan fanns det kommunala planer på att anlägga en fotbollsplan med gräs på grusplanen. Men då kommer det inte att finnas någon plats för cirkusen att sätta upp sitt tält sa folket här. Så det blev inget, berättar kommunens tjänsteman som kommer förbi nu på morgonen.

Han har hjälpt cirkusen med tillstånd, anslutningen till vattensystemet och lite annat smått och gott.

Nere vid kamelernas inhägnad har förskolan Myrstacken samlats med knattar och fröknar. En liten kille börjar gråta eftersom han blir rädd för de konstiga djuren med pucklar.

– De har ju aldrig sett något sånt här. Älgar räknas liksom inte, säger en förskolefröken som lyfter upp den gråtande pojken.

Kamelerna är snälla som lamm. Liksom cirkusens alpackor, getter och hundar.

– Det är inte många som vet vilket som är den här cirkusens farligaste djur, säger cirkusdirektören Lars-Åke Jonsson.

Strax efter att han sagt detta får vi bevittna när en av de anställda öppnar buren i en av vagnarna och släpper ut just cirkusens farligaste djur i full frihet: ankan Donald.

Ilsket kvackande rasar Donald runt och försöker komma åt ben och fötter på den som just släppt ut honom.

– Han är jättearg. Han är alltid arg, säger Lars-Åke Jonsson.

På bordet i cirkusdirektörens husvagn står en vas med blommor och ett kort ”Till min kära man”. Lars-Åke och Karin Jonsson firade nyss bröllopsdag.

Innan de gav sig in i cirkuslivet, för två år sedan, arbetade Karin i hemtjänsten hemma i Sysslebäck i Värmland och Lars-Åke var rörläggare.

Första gången på cirkus var Lars-Åke när han var fem och sedan dess har intresset funnits där. Han och Karin råkade känna cirkusdirektören Åke Skogh som ägde Cirkus Wictoria, men som började komma upp i åren. Han visste förstås att Lars-Åke var intresserad.

– Jag minns att det var en regnig och mulen dag när Åke ringde till mig och frågade om jag ville köpa cirkusen. Jag sa ja direkt. Så ringde jag till Karin. Men Åke hade ringt till henne först, berättar Lars-Åke.

I dag sköter Karin det administrativa på kontoret i en av vagnarna. Och rensar gäddor.

Ty tidigt denna morgon har scenarbetarna, innan de reste tältet, gett sig av och fiskat i Norsjön och kommit hem med elva feta gäddor.

Livet med cirkusen är hundra procent annorlunda mot att bo i lägenhet och lägga ner rör eller jobba inom hemtjänsten. Det går inte att ta fram mat ur frysen och precis allting måste planeras. En turné på ett halvår kräver månader vid telefonen under vinterhalvåret.

Ibland kör det ihop sig.

– Vi hade en 19-årig mexikanska med dresserade katter. Hon vägrade att bära stolar som alla andra. Måste jag bära åker jag hem sa hon. Hej då sa jag. Och till min stora förvåning stack hon och vi stod utan kattnummer! Då ringde jag Olga i Ryssland som vi kände sedan tidigare. Ta dina katter och kom hit så fort du kan! Och hon kom och vi behövde inte ställa in, berättar Lars-Åke Jonsson.

Alla hjälper till. Ivan Tomovi från Bulgarien går en sväng med Aros och Dino – de två sanktbernhardshundar han uppträder med – innan han hjälper till att bygga läktaren.

– Jag är 59 år och har hållit på med cirkus i 45 år. Jag gick på Moskvas cirkusskola i slutet av 60-talet. Min fru och mina två barn håller också på med cirkus. För mig är det här livet ute på vägarna normalt, säger han .

På Wictoria finns nio nationaliteter representerade: Cirkusfolket kommer från Ryssland, Vitryssland, Polen, Ukraina, Mongoliet, Belgien, Bulgarien, Sverige och Norge.

I programbladet understryks detta:

”Cirkus är inte bara underhållning och kultur utan ett levande bevis på att människor från världens alla hörn kan leva, samarbeta och respektera varandra oavsett hudfärg, nationalitet och språk.”

Vid de flesta cirkusvagnarna finns parabolantenner som ställts in för att emot tv-sändningar från hemländerna.

Karin Jonsson öppnar biljettluckan. Trots att det är sju timmar till föreställningen bildas en liten kö med Norsjöbor som vill försäkra sig om en plats.

Norsjö är alltid bra – och inte som Bredäng i Stockholm.

Lars-Åke Jonsson får något mörkt i blicken.

– Till Bredäng åker vi aldrig mer. Där kastade ungarna sten på djuren förra året. Några bröt också upp staketet till kamelerna och jagade ner dem mot tunnelbanan. Jag förstår inte detta, att man kastar sten på djur. Nej, dit åker vi aldrig mer.

Som mest får 600 åskådare plats och allt hänger förstås på hur många som kommer. Varför det kommer folk ena kvällen men inte den andra, framstår ibland som ett mysterium för cirkusdirektören. En fredag i Djursholm kom 30 betalande – dagen därpå var det nästan fullt.

– Men vi ställer aldrig in. Tänk dig det lilla barnet som kommer till oss och vars minne av första gången på cirkus blir att det är inställt, att det inte blev något, säger Lars-Åke Jonsson.

Cirkus med avtal

Cirkus Wictoria har ett hängavtal med Teaterförbundet som reglerar de kontraktsanställda scenarbetarnas och artisternas löner.
– Vi har haft mycket bra kontakt med Cirkus Wictoria. De har ringt mycket till mig under hösten och bett om råd hur de ska göra för att allt ska gå rätt till, kollat vilka löner de ska sätta och hur de ska göra med försäkringar, säger Pierre Ström, förtroendevald som arbetar med arbetstillståndsärenden och cirkusar på Teaterförbundet.