Arbetet består i att leta rätt på berättelser som säger emot den rådande tidsandan genom att vara på allvar.

När allting ska mätas och effektiviseras utifrån företagsekonomiska måttstockar hamnar traditionella mänskliga värden alltmer på efterkälken.

Poesi kan t ex aldrig bli en lönsam affär eller grund för en försörjning, eftersom den kräver ett uppstannande både av sina producenter och sina konsumenter.

En dejt med tystnaden och eftertanken.

Religionen är ett liknande improduktivt område. Det var längesen gudarna talade direkt till människorna och kom med befallningar och påbud.

Nu måste man dra sig in i sig själv eller i ett eftersinnande samtal med nära vänner för att fundera efter vad som är gott och rätt och riktigt, vad som är meningen med alltihopa.

Och det där är verkligen inte produktivt.

Särskilt eftersom ju mer arbetsplatser och organisationer effektiviserar, desto mer auktoritära blir de.

Ovanpå detta de nya medierna, fruktansvärda utstugare som kräver mer och mer av vår uppmärksamhet och tid men ger väldigt lite tillbaka.

Och just därför blir det desto viktigare att berätta om de eftersinnande stunderna. Att göra dem till mer än en privatsak eller ett tidsfördriv.

Den som renoverar en Volvo Amazon med originaldelar och originallack och åker till Dalsland med den en vecka om året är med i en motståndsrörelse lika mycket som den som ger sig in i djungeln av siffror om den globala uppvärmningen eller den som gör den där extra ansträngningen som behövs för att få kontakt med en språkmaterialistisk diktsamling på dess egna villkor.

Kultur är inte längre nåt upphöjt – men det kan det också vara – utan det är att göra nånting på riktigt, på trots mot alla effektivitetskalkyler.

Och kulturjournalistikens uppdrag blir då att koppla ihop alla dessa ansträngningar så att de kan inspirera varann.

Det kommer ut en bok, resultatet av många års tänkande, läsning, självrannsakning och samtal. Det ska vi fira, eller åtminstone uppmärksamma.

Men att den blir läst, kanske efter många år, i ett oväntat sammanhang, det är också ett underverk. Som kanske inte får tillräckligt med uppmärksamhet.

Konstnärerna ska ha pengar och uppskattning och respekt. Det är inte det.
Men den där stunden av eftertanke som uppstår helt opåkallat långt ifrån rampljuset, under ett samtal i snöfallet från en halogengatlykta, hur får man med den i tidningen?