När staten pressar kostnaderna för stora, skattefinansierade infrastrukturprojekt får polska arbetare betala priset. LO kräver att lagen skrivs om.

Vi ser dem på var och varannan svensk byggarbetsplats: arbetarna från Polen och andra östeuropeiska länder. Diskussionen om deras villkor har varit livlig, inte minst efter Lavaldomen.Men kunskapen om hur de rekryteras, och vad de faktiskt tjänar, är mycket begränsad.

Därför har LO, med hjälp av Byggnads och Seko, kartlagt tre av de största svenska infrastrukturprojekten. Det gäller de pågående byggena av Norra länken och Citybanan i Stockholm, och den i stort sett avslutade Citytunneln i Malmö.

Under ungefär ett år har LO gått igenom samtliga huvudentreprenader vid de tre byggena. Detta har kompletterats med dokumentation från Byggnads och Seko samt intervjuer med en rad anläggningsarbetare, såväl i Sverige som i Polen. Resultatet är en gedigen rapport, som nu finns att ladda ner från LO:s hemsida.

Mönstret är sammansatt, men ändå tydligt. Vägverket och Banverket har aktivit försökt pressa priserna då de upphandlat arbetena. Vilket gör att de huvudentreprenörer som anlitar en stor del utländsk arbetskraft – det handlar här om Bilfinger Berger, NCC, Skanska, Veidekke, Oden och en rad andra – har vunnit en stor del av upphandlingen.

Typiskt sett har Vägverket respektive Banverket upphandlat en totalentreprenad. Sedan tar de inte mycket ansvar för vilka underentreprenörer huvudentreprenören väljer. Ansvaret lämnas helt enkelt över till fackliga organisationer och de statliga tillsynsmyndigheterna.

Resultatet är att 45 procent av arbetskraften i de tre projekten är skattskyldig i andra länder än Sverige. Bland de kollektivanställda är den andelen betydligt högre.

En stor del kommer från polska bemanningsföretag, eller irländska bemanningsföretag med polsk arbetskraft. En del av dem byter namn och organisationsnummer varje år och tecknar anställningskontrakt på sex månader i taget, uppenbarligen för att undvika svensk inkomstskatt.

Den utländska arbetskraften tjänar mellan 55 och 80 procent av vad de svenska anläggningsarbetarna får. Ibland kan bruttolönen för en polsk armerare vara lika hög som för en svensk, men arbetsgivaren gör sedan avdrag för resekostnader och boende, vilket pressar kostnaden – och strider mot EU:s direktiv om utstationering av arbetstagare.

Vid två av byggena är olycksfrekvensen anmärkningsvärt hög. Normalt sker 11 – 18 olyckor per 1 000 anställda och år vid den här typen av arbete. Vid Citybanan inträffade 31,4 arbetsolyckor åer 1 000 anställda och år, vid Citytunneln 20,5.

Enligt rapporten täcks en stor del av dem som arbetar vid de tre projekten av kollektivavtal, med undantag för transportsektorn. De omfattas alltså av avtalsförsäkringar. Men i många fall känner de polska arbetarna inte till sina rättigheter. Inte sällan vänder sig den som skadat sig till den polska sjukvården i stället för den svenska. Vi ser raka motsatsen till social turism, konstaterar rapportförfattarna.

Rapporten ifrågasätter om svenska skattemiljarder ska användas för att stimulera social dumpning. Den pekar också på att offentligt finansierade infrastrukturprojeket normalt är ett sätt att stimulera svensk ekonomi och skapa sysselsättning i Sverige, en möjlighet som går förlorad genom det nuvarande upphandlingssystemet.

LO:s avtalssekreterare Per Bardh kommenterar:

– Lagen om offentlig upphandling måste skrivas om så att krav om villkor som motsvarar kollektivavtal kan ställas vid upphandling. Skattemedel ska inte bidra till lönedumpning och osund konkurrens.