Foto: Ola Torkelsson

Det är roligt att vara så många, men jobbigt också för det blir mycket bråk ibland, sammanfattar barnen ute vid studsmattan. Om de saknar något? — Att få äta glass och godis varje dag.

På fredag stämplar truckförare Veronicha Pettersson ut. Äntligen semester! Men med en hop barn och skral kassa gäller det att vara påhittig. Camping behöver inte betyda långresa, den kan ske i vardagsrummet.

– Det är kanske värre för honom, han som var van att ha det lugnt och skönt med sina tre barn, säger Veronicha Pettersson.

Sa hon lugnt med tre? undrar jag när barn i lägre skolåldern tittar in på verandan.

– Får vi ta glass?

– En varsin. Eller har ni varit i frysen innan?

– Nej!

– Okej, en var.

Förra året flyttade Veronicha Pettersson till Svampvägen i Perstorp. Nya kärleken Ronny Nilsson hade lovat att bekosta en Cypernresa om hon fimpade för gott – och annandag jul förrförra året la hon cigaretterna på hyllan.

Efter den ”kärlekssemestern” blev de också sambor. Tillsammans med två tolvåringar, två tioåringar – nej, en är bara nio – och en åttaåring.

Det kan vara lite liv och rörelse.

Okej då, snarare fullt ös, medger hon. Men det är skönt.

– Emelie, vill du hämta mjölken?

Med fem egna är hon van.

Alltså, av de fem som bor i tegelvillan (varannan vecka) är bara två hennes. Därutöver har Veronicha Pettersson tvillingpojkar på 17 som bor hos pappan och en 18-årig dotter som bor i en lägenhet med en egen tvååring.

Mamma och mormor Veronicha, alltså, 41 år ung.

Men hon har lyxen av att vara varannanveckas mamma, säger hon. Hon laddar energi ena veckan och lägga all kraft på att hitta på saker med barnen veckan efter.

–Nej, en liten kanna!

Fritiden är absolut helig. Det är sällan hon jobbar extra.

Vad är då fritid? Inte en vanlig onsdagseftermiddag efter jobbet. När barnen vill det ena och det andra, när maten ska lagas och läxorna (i vanliga fall) läsas och avkopplingen kommer först när hon själv ska sova.

Ibland åker jobbet med hem. Hon funderar över lösningar medvetet, eller kan bara inte slå bort tankarna. Som facklig (sex timmar per arbetsvecka) har hon hand om rehabiliteringar på jobbet, personer med psykiska åkommor, arbetsskador, cancer.

– Man pratar så mycket med dem, det är ju ens arbetskamrater och vänner.

Om de råkar ut för något är det svårt att dra skarpa linjer mellan jobb och fritid. Men hon har lovat sig själv att det ska bli ändring, jobbet ska inte med hem.

Nej, fritid är helg, tycker hon. Att ta det lugnt med barn och familj. Kanske någon aktivitet. Men ingen stress, inget hinna med en massa, inget måste göra det och det.

Hon var så förut – innan hon ”gick in i väggen” 2002 – att när helgen kom, eller semestern kom, så fanns nästan ett schema av saker att göra. En period i den vevan flydde hon också fritiden och jobbade som en besatt, det gör hon inte om.

Två saker påverkar fritiden, säger hon. Och om båda ger hon utlåtandet: Pest och pina.

Först arbetstiderna. Dagtiden blev tvåskift för några år sedan.

– Det blev ramaskri.

Förmiddag – sex till två – går bra, men kvällsveckorna… Hon är inte hemma förrän halv elva, när hon åkt de två milen från Klippan och jobbet som truckförare.

Logistikföretaget DHL meddelade att åtgärden var nödvändig för produktionen.

Men det blev inget bättre, enligt Veronicha. Bara sämre privat sett. Många fick problem med barn och olika aktiviteter. För familjen Pettersson-Nilsson (med flera inblandade) blev det svårt att få schemat att fungera. Förut kunde hon och barnens pappor bolla lite mer med barnen.

– Vi kunde hjälpas åt och ställa upp för varandra.

Veronicha Pettersson har under flera år satsat hårt på mångkampssporten combat jujutsu. Men med kvällsjobb varannan vecka blev hennes nära förhållande till klubben inte längre det samma. Och av hennes och Ronnys egen lugna vecka blev det mest lördagen kvar.

Det andra som påverkar fritiden – och som är pest och pina – är pengarna.

Ekonomin begränsar. Att alltid vända på varje krona, att aldrig ha råd med något, att barnen inte kan få det som alla andra får, det är inte kul.

– Man jobbar och sliter och får det precis att gå runt, säger hon.

Veronicha hjälper dottern och barnbarnet med lägenhet och lite pengar, och står för maten till storfamiljen. Sedan är pengarna slut.

Över verandabordet sträcks en hand fram och en bulle försvinner.

– Vassego! säger Veronicha till det tomma fatet.

Spara till semestern har det inte varit tal om.

Men man kan inte gå omkring och vara ledsen över att man inte har råd. Det gäller att göra det bästa av det sämsta. Vara påhittig. Behöver något fixas gör hon det själv. Hon gillar att måla, snickra, kakla:

– Sånt kan jag, säger hon lättvindigt.

Och på fritiden gör de kortare resor som inte kostar så mycket.

– Han har en Chevrolet Transport, sjusitsig, säger hon.

Det är en bra förutsättning. Ibland åker de till strövområdet med fin bokskog några mil bort, ibland till havet kvällstid, grillar där. Eller till Busfabriken, lekhallen med hoppborgar och allt möjligt som kan aktivera ett gäng halvstora barn.

I soffan får föräldrarna sin avkoppling, med bok och laptop.

– Jag tycker väldigt mycket om att läsa. Men hemma är det alltid: Han sa det, hon gjorde det och så fullt bråk.

Eller så får barnen campa i trädgården (senast kom de in efter några timmar), ha tv- och datorfri kväll med pappers- och träspel, eller en mysig filmkväll. Ibland går de till judolokalen och bygger hinderbanor. Veronicha kör ett litet träningspass först och sedan är det fri lek.

– De tycker det är jättekul att göra kullerbyttor, hjula, boxas. Och basta efteråt.

Eller som när Ronny var bortrest på avtalskonferens och hon ville hitta på nåt extra. Då campade de i vardagsrummet.

– Fram med madrasser och täcken, tända i brasan, spela spel, äta godis fast det inte är lördag.

Bara fantasin som sätter gränser.

– Får vi ta en bulle till?

– Nej.

– En glass?

– Nej.

– Vad får vi ta?

– Ingenting, vi ska äta snart.

Det där med mat är inga problem, säger Veronicha, bara man planerar och tar upp ur frysen kvällen innan, och handlar på extrapris.

– Det är kul att laga mat. Särskilt på helgerna, då har vi lyxmat. Oxfilé, kanske. En gång i månaden har vi stek med de andra barnens farmor och farfar.

Nyss var det fackens dag i Perstorp och IF Metall delade ut glass till barnen. Hela familjen var där och roade sig (och fick med sig ett gäng överblivna glasspaket).

– Ska man vara facklig måste man nästan vara med någon facklig, som har förståelse för att man är borta, att det går ut över fritiden, säger Veronicha Pettersson.

Men du sa ju att det var slut med det nu?

– Jo, men…

Nya kärleken Ronny Nilsson är heltidsanställd på IF Metall. Och så är ju det fackliga ett av hennes stora intressen: Barn, familj, combat jujutsu och så facket.

Om hon hade haft mer pengar skulle hon ta barnen utomlands. Mallorca kanske, eller Cypern. Som det är nu skulle hon få spara i evigheter. Eller jobba extra, men det varken vill hon eller tror hon att hon klarar av. Lediga helger är viktigare.

En gång tidigare har hon varit utomlands (då räknar hon inte Skandinavien), Jugoslavien 1991.

Och så Cypernresan förra året, då. Tolv härliga dagar, med cykelturer och promenader utan barn för ovanlighetens skull (badade ni inte i poolen undrade vännerna – äsch, då kunde hon lika gärna köpt årskort på Ugglebadet hemma i Perstorp). En riktig kärlekssemester, var det.

– Vi sa det när vi var där, vi ringer och säger upp oss och tar jobb här, vilket som helst, som att hyra ut solstolar …