Det finns alltid de där rockstjärnorna som chockar en när man inser vidden av deras framgång.

Foto: Mark Humphrey / Scanpix

I USA har de Garth Brooks. Han kan verka som en vanlig snubbe med gitarr och cowboyhatt, fast grejen med honom är att han har sålt 128 miljoner skivor i USA. Det är fler än ikoner som Bruce Springsteen, Prince och Michael Jackson.

Ändå kan det vara så att man som svensk inte har hört talas om honom, inte ens om man är relativt musikintresserad. Anledningen till det är förmodligen att Garth är så sjukt ocool så ingen svensk musikskribent skulle vilja befatta sig med honom.

Men vilken sorts kulturellt behov uppfyller den här tjusige cowboymannen hos alla de här miljontals människorna? Det kan man fundera på.

Men ännu mer intressant för oss vore kanske att veta: finns det någon svensk motsvarighet till Garth Brooks?

Foto: Janerik Henriksson / Scanpix

Det finns det. Det tog ett tag för mig att klura ut vem det var, trots att det egentligen borde ha stått i eldskrift framför mig. Men det ligger också i sakens natur – man kan ju inte chockas av någons enorma framgång om hela vidden av denna framgång är uppenbar. Men så här är det:

Han heter Lars Winnerbäck.

* Lars har på kort tid blivit både grammiskung, P3-Guld-kung och svensktoppskung.
* Lars toppar inkomstligan för svenska artister (tjänade 6,6 miljoner 2008, och är god för ytterligare 20 miljoner i egna bolaget, enligt Dagens Industri), och
* När man nämner det här sista för någon så blir reaktionen alltid: ”Va?! Det kan inte stämma!”.

Svaret på frågan vilken sorts rockstjärna som blir belönad med 200 kilo kärlek per svensk (i snitt) är alltså: en rockstjärna som gör sitt bästa för att inte alls vara någon rockstjärna.

När han ger ut en skiva tar han en mobilbild på sig själv i skymningsljuset: ostyrigt hår, mustasch som liknar inget och tjocka brills. Det får bli omslaget.

När han ska sälja Lasse Winnerbäck-t-shirts till alla sina fans står han själv på tröjbröstet: lite på håll, lite bortvänd, i profil, i en sliten munkjacka och med en gammal skinnpaj över den. Han ser nästan demonstrativt oansenlig ut. Munkjackans huva täcker större delen av ansiktet.

Om man tar sig igenom Magnus Gerttens auktoriserade dokumentär om Lars Winnerbäck så gör man sällskap med en man som ideligen ber om ursäkt för sin framgång. Hela filmen är gjord som en lång Golgata-vandring där Winnerbäck ser ledsen ut, skakar på huvudet och säger:

”Det var ju aldrig meningen att det skulle bli så här egentligen. Jag tycker inte riktigt att jag är värd det.”

Han berättar att när han började spela på ställen så spelade han alltid lite kortare än den tid han hade fått av arrangören, för att folk ”inte skulle bli så trötta, det var väl ingen som ville höra oss ändå”.

Han säger att han vill att allt ska vara rättvist. Att ingen ska ta något från någon annan. Han säger:

”Jag känner det i hela kroppen; vad fan, det är klart att man inte ska vara förmer.”

Och så suckar han igen och skakar på huvudet. Säger att framgången är svår att hantera. Säger att han besväras av att vara igenkänd. Säger att han gått i terapi fyra timmar i veckan i tre år för att han tyckt att det har varit jobbigt att gå och handla.

Det finns en talande detalj i en intervju som tidningen Sonic publicerade under sommaren 2008. Där pratar Lars om när Cirkus Scott kom till Linköping i hans barndom, och hur de som en del av föreställningen började plocka ner barn från publiken till rampljuset i manegen:

”De flesta barnen ville bli utvalda, men jag sjönk ihop och var fullkomligt vettskrämd för att de skulle välja mig.”

Det är den killen som vi vill se som rockstjärna. Det är honom vi ställer ensam i manegen gång på gång på gång under hans turnéer.

Där har vi en kille som vi kan dyrka. Han som minst av allt ville det!

Hans skivor ska vi köpa på macken, och hans refränger ska vi dunka på ratten till. Och vi ska krama om honom. Så hårt vi bara kan.

Stefan Westrin