Safija Imsirovic

Foto Ola Torkelsson

FRI TID. Hon offrar sin fritid för att frigöra tid för andra. Men så kallad egentid har hon inte mycket för. Med kommunal tjänstecykel, hjälm och huvudduk är hon ute ”på fronten”, vill vara en förebild. Från Kommunal har Safija Imsirovic just fått demokrati- och solidaritetspriset.

Det började med att Safija Imsirovic var missnöjd med svenskan för invandrare. Hon funderade på kvällskurser, men vem skulle ta hand om barnen?

– Jag har tjocka släkten här i området, men ingen ville väl binda upp sig för flera kvällar i veckan, säger hon.

I sin uppgivenhet tänkte Safija att hon kunde väl inte vara ensam? Så hörde hon sig för med ensamstående föräldrar i området och snart hade hon fått – inte barnvakt men – en skock barn att ta hand om på kvällarna.

– Största chocken var att det var så många svenskfödda ensamstående som hade det värre än jag, säger Safija.

150 barn var snart listade.

Deras föräldrar skulle få chansen att gå klart SFI, komvux och högskola, eller jobba extra för att utbilda sig på dagen. Hon höll också i studiecirklar med föräldrarna och barnen. Olika barn olika kvällar (och på dagarna jobbet som barnskötare).

– Vissa mammor vägrade träffa andra mammor. Jag fick jobba över integrationsgränser. Om 50 år har vi kriget här om vi inte gör något, tänkte jag.

De lärde sig vad knytkalas var och hade knytkalas i parken. Om det regnade trängde de ihop sig i lägenheten.

– Jag fattade från början att det var föräldrarna man måste jobba med, säger hon.

Resultaten lät inte
vänta på sig. Så bra gick det för föräldrarna att stadsdelschefen permanentade barnverksamheten.

– Utan kommunala bostadsbolaget MKB hade det inte gått. Det står för lokalen nu, säger Safija.

En enkel skylt, ”Gnistan”, sitter över en källaringång i Augustenborg i Malmö. Safija visar de olika rummen som hon planerat och målat tillsammans med barn och föräldrar. Hon visar in oss till sofforna, de storblommiga, och föser undan brickan med läskflaskan och halvfulla glas, rester från förra besöket.

Studiebesöken strömmar in, från Sverige, Frankrike, Kanada. De 40 personerna från Spanien var imponerade. Men en sista fråga ställdes:

– Om det är så viktigt för stadsdelen, vad gör ni i källaren?

Safija Imsirovic pratar i långa meningar, för invecklade resonemang, använder precisa och roliga uttryck. Hon har kämpat hårt med svenskan. Ändå säger hon att det är hennes man Hussein som lyckats bäst. Han pratar utan brytning.

– Det säger något om de personer jag träffar i jobbet.

Som svenskar som har det tufft, arbetskraftsinvandrare från bland annat Turkiet och Makedonien, flyktingarna, som hon, från forna Jugoslavien, Latinamerika. Och på senare tid somalier och romer. Medan Hussein efter den första svåra tiden fick jobb och blev kvar som vaktmästare på Studiefrämjandet.

Andras utveckling ger henne energi. Med entusiasm berättar Safija Imsirovic om allt hon dragit igång, Friskisgympa för kvinnorna i området, kaninhotell, ekologiska odlingar, studiecirklar, självförvaltning av trappor och tvättstugor och stödsamtal med föräldrar (som när en kvinna med krigserfarenhet fått höra att hennes barn var i fara i skolan – hur kan lärare vara så okänsliga i ordvalet när allt barnet riskerar är ett IG?). Förutom huvudverksamheten, som är eftermiddags- och kvällsfritidset Gnistan.

På distans läser hon också till lärare i Falun. Hon och hennes man skrev faktiskt ett kontrakt: Han tänker inte utbilda sig mer, utan lovar att ta hand om barnen efter jobbet.

Redan från början ville hon delta i samhället, bidra. Värst var när hon och hennes man levde på socialbidrag i nära tre år.

– Gud, säger hon.

– Vem frågar flyktingar vad de har med sig, vad de kan bidra med? Jag ville inte ha bidrag.

Att folk kan ta emot utan att ifrågasätta förstår hon inte. I Bosnien fanns inte socialbidrag. Bara matgåvor. Begreppet fritid fanns inte heller. Bara semester.

Här, säger hon, har det blivit så populärt med egentid. Jämt, överallt, hör hon hur man ska ha egentid.

Egoistisk tid, ser hon det som.

Som att hon hade velat lämna ifrån sig sina småbarn för att gå på spa? Och inte tar hon hand om traktens barn för att mammorna ska följa tv-serier.

Ibland tänker hon, här sliter jag i det tysta, varför är det ingen som ser? Och ibland blir faktiskt en del politiker och tjänstemän lite sura på henne när hon kommer och tjatar om sina idéer och allt som borde göras.

Men när Kommunal ringde och sa att hon fått fackets demokrati- och solidaritetspris på 50 000 kronor svarade hon att de ringt fel. De fick ringa igen och läsa upp personnumret och dessutom både mejla och posta brev för att hon skulle tro på det.
Pengarna till trots har hon ”ärligt talat” inte råd med en semesterresa.

– Barnen säger: Du och pappa, kan ni inte bara satsa pengarna på er två?

Han som ställt upp, lidit utan henne, är värd priset lika mycket, säger hon. Men pengarna ska nog gå till huset i Bosanski Wovi i Bosnien som de håller på att bygga. De vill så gärna ha en fast punkt där.

En gång i tiden levde hon där, i Bosnien, i extrem lyx. Pappan jobbade i Tyskland och de kunde köpa allt de ville ha. Visst kan hon bli nostalgisk ibland.

– Men det materiella livet existerar inte för oss. Det är inget vi strävar efter, säger hon.

Om man har förlorat allt vid frukosttid en morgon och hållit krampaktigt i sina två små sjuka barn, liksom i sin önskan om att få se sin man levande igen.

Då vet man.

Hon älskar kläder, att matcha. Älskar och inspireras av Gudrun Sjödéns tidlösa plagg.
Men att lägga sitt liv på mode…

– Är jag lycklig innerst inne, det är det som är frågan.

Är du?

Ja, det är hon.

Hon blir tjock i rösten av att berätta om vägen hit. Hon berättar om etnisk utrensning, om muslimer som skickades från Bosnien till Kroatien, om när kvinnor och barn skildes från sina män och om bakre tågvagnar som saknades vid resans slut.

Om henne och barnen, två och tre år gamla då, för 17 år sedan, och hennes man.
Safija levde en tid i ovisshet med sina barn och kommer aldrig att glömma telefonsamtalet från en serbisk vän: Hussein lever.

En tredjedel kroppsvikt hade försvunnit på koncentrationslägret dit han förts. Men han överlevde, liksom de sjuka barnen, tack vare hjälp från en släkting.

Men när Hussein senare i Kroatien blev inkallad för att slåss mot serberna i sin egen hemstad, insåg de att flykt var enda utvägen.

I tofflor och morgonrock stod Safija. Bara vi håller ihop, tänkte de 18 släktingarna. Det blev Sverige, bussresorna dit var billigast.

Nu är Augustenborg Safijas kvarter, lika mycket hemma som Bosanski Wovi.

Sommaren står för dörren och Safija ska jobba vidare, se till att barnen får åka på utflykter, teater, till badplatser. Hon vill inte att de ska bli ledsna och jämföra, när kompisar kommer hem från Indien eller Turkiet eller andra resor.

– Barnen måste få berättelser. Det måste jag tänka på, säger hon.

I augusti ska hon ha ordenlig semester. Bara slappa, läsa, göra det hon känner för.

– Å, gud, bara att lägga ifrån sig almanackan är stort, säger hon och packar ner den i Gudrun Sjödénkassen och går hem efter en tretton timmars arbetsdag.