Krönika. Ibland är det inte så mycket som behövs.

Vi går på en promenad i Malmö, min kompis T och jag. Är det inte Sveriges bästa stad, frågar vi oss. Nåt är det. Nåt i fasaderna, söta små hopbyggda hus i olika stilar, nåt med cyklister som ler när de måste göra lovar för att vi inte ser oss för, nåt i enkla uteserveringar på fintorget.

Nåt med blandningen.

Många brukar hävda det, att Malmö är bäst, säger T som bor där.

På uteserveringen knastrar gruset; det gnuggar trätofflorna, rätar ryggraden och värmer själen. Dofterna från kaféets trädgård blandas med dem från kaffet och kanelbullen. Vilka odlingar, grönsaker på tillväxt. Raka rader, steninramningar. Rabarbern vattnas tjock och frodig. Vi tar några snabba steg när vattenspridaren vänder bort. Andas dofter.

I en kanal kväker en barnboksgroda. Jag har aldrig sett en så exemplariskt overklig och grön groda. Den simmar som en and längs strandkanten och kväker som en hund skäller. Hur var det nu barnen lär sig på simskolan: kroppen som en pinne, groda, glasstrut; pinne, groda, glasstrut. Just så. T vill fotografera, men det skulle nog inte göra sig med mobilkameran.

Och så havet. En stunds klapprande från centrum så är vi där. Sanden som tränger sig in under fotsulorna, tången som luktar. Jag flyttar direkt.

Fast T funderar på att avskärma sig samhället. Köpa ett billigt hus på landet. Leva av ströjobb och billigt leverne. Odlingar och keramik, jorden och leran.

Klara sig själv.

Som kallbadhuset som står där på pålar i vattnet, eller Öresundsbron.

Några badar, många solar. T tipsar om vilka böcker som kan bli semesterläsning. Särskilt den där polska boken gillar hon, om kvinnan som bor ödsligt i ett hus, omgärdat av de dramatiska bergen i södra Polen. Jag kommer att glömma namnet innan jag är hemma, det är en sån dag.

T köper en glass.

Mobiltelefonens display är för mörk i solen och vi tappar tiden.

Hon tar cykeln och rejsar till kvällsskiftet, jag raskar på till tåget hem.

Två timmars total avslappning under en intensiv jobbresa. Powerfritid.