Att ha höga bolån är farligt. Men Finansinspektionens väg att få ned skuldsättningen kan försvåra för arbetarbarn att få en bostad.

Om knappt två veckor höjer Riksbanken med all sannolikhet räntan. I höst eller nästa vår kommer ytterligare höjningar, och med dem följer högre månadskostnader för alla som äger sin bostad.

Vad händer då?

Finansinspektionen gjorde en omfattande kartläggning i början av året.

Den kom fram till att marknaden de facto är riskfylld, åtminstone för en del unga.

Om räntan höjs och bostadspriserna sjunker kan många få svårt att betala sina lån. Än värre är att de också kan få svårt att sälja sin bostad till ett pris som ens täcker de lån de tagit.

En väg rakt in i skuldsatthet som kan förfölja unga resten av livet, alltså.

Finansinspektionens utväg är att föreslå att högst 85 procent av bostadens värde får belånas. Med en marginal för värdesänkning ska ingen behöva sälja med förlust, är tanken.

Men en sådan regel kan slå mot unga på ett annat sätt.

Förslaget tar nämligen inte hänsyn till att köpare mycket väl kan ha inkomster som med god marginal räcker för att betala räntor och amorteringar, men ingen förmögenhet till att betala själva köpet.

Följden kan bli att bomarknaden därmed blir än mer segregerad.

Det kan tyckas märkligt, men det hela handlar om hur och när avgiften, eller hyran, ska betalas.

Under senare år har nämligen allt mer av kostnaderna för en bostad förskjutits från den månatliga betalningen till att behöva betala allt mer när bostaden köps. Två orsaker är ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter och den slopade fastighetsskatten.

Om köparna inte får låna för att klara köpen blir förutsättningarna ännu skevare mellan unga som kommer från mer välmående hem och unga från arbetarhem.

Genom att i stället pressa tillbaka åtminstone en del av kostnaderna till månadsavgifter kan även unga utan förmögenhet – men med tillräcklig hög inkomst – skaffa sig en bostad.

Och alternativ finns.

I sitt remissvar på Finansinspektionens förslag föreslår LO en större kontroll av bankerna och högre krav på en ordentlig prövning av om låntagarna har råd med avbetalningarna innan lånen beviljas.

Andra förslag kan vara att de som lånar höga belopp också måste sluta en prisfallsförsäkring eller att det införs krav på snabbare avbetalningar.

Dessa krav höjer månadskostnaden men ger ett skydd mot prisfall och mot för hög skuldsättning. Det ger dessutom åtminstone en viss press nedåt på bostadspriserna. Små men viktiga steg för att motverka ytterligare segregation.

Martin Klepke