Facket sin egen fiende
Kommunal har fått en ny ordförande –Annelie Nordström Hellander – och den stora uppgiften är nu, enligt henne själv, att jobba för en rödgrön valseger. Det är en ganska nedslående ambition. För det allra viktigaste är förstås inte att byta regering, utan att byta politik. Den fackligpolitiska samverkan är toppen, men bara om det leder till resultat. Jag fattar inte varför facket i brist på sådana i stället bedrivet fackligpolitisk motverkan.
Tänk att Kommunal i årtionden hävdat att det inte spelar någon roll om den offentliga sektorn drivs i privat eller i offentlig regi. I den allra bästa av världar kanske det är så. Men om man vill satsa på utopier så varför inte på socialism direkt?
Nu antog kongressen ändå ett uttalande om de privata vinsterna/skattemedel som både riskkapitalbolag och enskilda förskingrat från oss. Ett mycket lamt sådant. Riksdagen ska ”utreda lämpliga regleringar för olika företagsformer”. Det är ”ideologiska privatiseringar” av de borgerliga man vänder sig emot, utan att låtsas om att alla privatiseringar är ideologiska, inte minst de som genomförs av socialdemokratiska politiker.
Men det finns ett annat problem med Kommunals politiska lojalitet. Det är medlemmarna som får betala för de jättelika borgerliga skattesänkningarna som de rödgröna på grund av Socialdemokraternas politiska feghet inte vill återställa fullt ut. Och kommunalarna kommer inte att ha råd, inte bara för att pengarna som medelklassen ska renovera sina välfungerande kök för tas från deras arbetsplatser så de får ännu sämre arbetsvillkor, och inte bara för att skattesänkningarna ska få dem att hålla igen lönekraven.
För den allra viktigaste frågan verkar fackföreningsrörelsen aldrig ha ställt: Gagnar verkligen den marknadsliberala samhällsutvecklingen medlemmarna och deras familjer? Skulle inte tro det.
Kommunal som fackförening ställer sig neutral gentemot marknaden, men marknaden kommer inte att välja dem eller deras barn, eftersom de inte går att göra vinst på. Utslitna och multisjuka människor från arbetarklassen är som bekant olönsamma för vård- och omsorgsbolagen som vill ha lätthanterliga välmående gamla och sjuka.
Det är obegripligt att fackföreningen lagt sig platt för en politik som kör över deras egna medlemmar med ångvält. Det kan bero på att ledarskiktets löner och förmåner gör dem döva för den mullrande maskinen, på missriktad lojalitet med det Socialdemokratiska partiet eller att ledningen helt enkelt drabbades av ideologisk black out på 1990-talet.
Vi måste våga driva frågan om att höja skatterna rejält, om återkommunalisering, och om social och ekonomisk jämlikhet. Och i snart femton år har jag undrat varför inte den stora motkraften i svensk politik heter Kommunalarbetarförbundet, de som har mest att tjäna på en sådan utveckling.
