SAMTID. Det måste finnas en avsikt med kulturpolitiken, annars återstår bara nerskärningar av sånt som redan inrättats, kanske ett par dyra, braskande projekt då och då, alltmedan själva grundverksamheten urholkas – ty det gör den.

Arvodena för hederligt intellektuellt och konstnärligt arbete krymper hela tiden, eftersom de inte hänger med i den allmänna kostnadsutvecklingen.

Det är till och med så illa att arvodena sänks på många områden, i kronor räknat, eftersom beställarna (media, bokförlag, konsthallar, musikarrangörer) låter besparingskraven gå ut även över upphovsmännen.

Så det är det första uppdraget: det ska vara möjligt att leva på intellektuellt och konstnärligt arbete, åtminstone medan det pågår. Att till och med försörja sig har alltid varit mycket få förunnat, och lär så förbli.

Det andra uppdraget är att börja främja igen, i en uppdaterad folkrörelseanda som tar tillvara informationsteknologins ständigt ökande möjligheter. Främja i bemärkelsen ”få så många som möjligt inblandade och intresserade”.

Jag pratar då inte om konsumtion och försäljningssiffror. Främjande handlar om ett långsiktigt, kostsamt arbete för att aktivera medborgarna.

”Kultur” som ett aktivt förhållningssätt till en oberäknelig, för att inte säga despotisk samtid.

Ja, skriv det i partiprogrammen: Kulturen är meningslös om den inte är politisk.