MINIESSÄ. Oavsett på vilken nivå man spelar fotboll är känslan den samma.

Naturligtvis är talangen hos en Zinedine Zidane ojämförbar med min, men det är blott ett yttre sammanhang: när jag står med en boll i fötterna och ett mål i sikte – kanske en söndag eftermiddag, eventuellt något bakfull – går jag in i ett instinktivt kroppsmodus som gör även mig till den bästa i världen.

Gräsdoften och skosnörningens rit är universella.

Fotboll är monomani. Fotboll är ren instinkt som handlar om det möjliga: att jag oftast inte klarar av att göra det jag försöker – den briljanta bollkontrollen som jag ser för mitt inre öga – är inte en begränsning.

Jag är realist; jag strävar efter det omöjliga.

I Douglas Gordons och Philippe Parreros dokumentärfilm följer kameran den bästa spelaren i sin generation under en ligamatch. Zidane: a 21st century portrait är fotboll som man aldrig sett förut: nästan alltid är bollen – spelets mening – någon annanstans.

Att se livet ur Zidanes synvinkel där han ständigt befinner sig utanför spelet, är att se sitt eget liv i en inverterad spegel.

Sisyfos strävan är meningslös, men det fruktansvärda utgörs inte av den ständiga upprepningen.

Snarare utgörs Sisyfos helvete av den påtvingade direktkontakten med klotet: han har ingen frånvaro att överbygga, inget att begära. Zidane lyfter upp handen: ”Passa mig! Jag har en plan!”

Även den bästa spelaren i världen rör vid bollen väldigt sällan.

I bollens frånvaro förvandlas i-fotbollen-varat till en extrem närvaro i nuet.

I denna privata tragedi, där i strålkastarljuset, befinner man sig enligt fotbollskommentatorn Heidegger i en ensamhet som inte ”avhjälps genom att ett annat människoexemplar förekommer bredvid mig, eller kanske tio stycken”. Utöver bollen existerar Ingen och Intet.

Fotbollslaget är en förlängning av denna självcentrerade illusion; de andra spelarna är enbart i vägen.

”Ur vägen din klump”, skriker min 8-åriga son genom teverutan till fiendelagets försvarare. Han har förstått vad det hela handlar om.

Det gör också Zidane, fram till sin sista match.

I VM-finalen i Berlin, där karriären samtidigt står i zenit och sjunker mot skymningslandet – när världen väntar på att få upphöja honom till Olympos och slita honom till stycken på Champs Élysées – brister den monomana illusionen av fotbollen som de simpla tingens gud.

Zidane är trött. Plötsligt utanför sig själv – medveten om allas blickar och det historiska i ögonblicket – orkar han inte längre bära världen på sina axlar. Uppvaknad ur drömmen är han oförmögen att avgöra matchen. Avgrunden öppnar sig, meningslösheten skrattar honom i ansiktet: snart är allt slut.

Likt Sisyfos skulle han vilja kedja sig fast i bollen, skrikande kasta sig över den som ett litet barn. Den som inte längre tror sig kunna avgöra en match kan heller inte fullfölja den.

Elvis hade förstoppning. Han satt på toan och kunde varken leva eller dö. Zidane vet hur det känns. Han vill bara slippa allt och alla, inklusive sig själv, och likt en trotsåldrig Oidipus vill han dribbla bort ödet och skriva slutkapitlet efter eget huvud. Oförmögen att varken vinna eller förlora tar Hamlet till våld för att kunna lämna scenen före sluttexterna.

Leve Konungen!

Oscar Rossi