Historien förskräcker. Även ”lyckade” interna devalveringar innebär år av lidande.

Lettland, Estland, Irland och nu Grekland. Listan blir allt längre på europeiska länder som ger sig i kast med att genomföra så kallade interna devalveringar. Efter år av högre inflation än andra euroländer ska deras försämrade konkurrenskraft rättas till, inte genom lägre valutakurs – utan med sänkta löner och priser.

– Vi har inte så mycket erfarenhet av den metoden. I Europa så är det ju först i och med euron som kravet ställs. Det enda jag kan komma tänka på är Hong Kong under Asienkrisen som lyckades hålla fast vid sin dollarknytning genom sänkta löner och priser, säger nationalekonomen Lars Calmfors.

När Asienkrisen härjade 1997 och 1998 gav grannländerna upp sina fasta växelkurser, medan Hong Kong försvarade sin mot upprepade spekulationsattacker. Politikerna slog in på en hårdhänt linje som resulterade i fem år av fallande löner och priser, och en ekonomisk svacka som var både djupare och längre än grannarnas.

Hjälp utifrån avgör
Internationella valutafonden (IMF) har gjort en sammanställning av länder som påtagligt förbättrat sin internationella konkurrenskraft med bibehållen fast växelkurs. Listan innehåller länder som Elfenbenskusten, Dominikanska republiken, Oman, Panama, Saudiarabien och Venezuela.

Men exemplen har få likheter med dagens Europa. Den avgörande hjälpen har i de flesta fall kommit utifrån. Antingen som hög inflation i konkurrentländerna eller som dollarknytning vilket gjort att en allmänt svagare dollar bättrat på konkurrensläget.

Det enda europeiska fallet är Nederländerna mellan 1987 och 1989. Den dåvarande holländska gulden var knuten till den tyska D-marken. Landet genomgick under början av 1980-talet en djup kris, i vars kölvatten parterna på den holländska arbetsmarknaden skrev under Wassenaaravtalet. Avtalet bidrog till omfattande löneåterhållsamhet.

Även Tyskland efter eurons införande är, enligt nationalekonomen Stefan de Vylder, ett land som lyckats återställa konkurrenskraften genom att hålla tillbaka lönerna.

– Tyskarna gick in i EMU-samarbetet med en för högt värderad valuta men satsade på att pressa ned kostnaderna. Lönerna stod i princip stilla under en tioårsperiod, säger han.

Stort steg
Men han betonar en avgörande skillnad mellan dessa två och de länder som nu är aktuella: Steget från utebliven lönehöjning till ren lönesänkning är stort.

– Nästan alla försök att försvara en övervärderad växelkurs med åtstramningar misslyckas och länderna devalverar i slutändan, fyller Mark Weisbrot, ekonom vid det amerikanska ekonomiska och politiska forskningsinstitutet CEPR, i.

Han hävdar att den episod som har mest likheter med dagens Grekland är Argentina kring millennieskiftet. Landet försökte med IMF:s hjälp försvara pesons knytning till dollarn. När krisen var som värst levde mer än halva befolkningen i fattigdom.

– Politiken ledde till en ren katastrof. I slutet på 2001 tvingades landet släppa peson fri och uppgången gick sedan snabbt. Innan dess hade politikerna i flera år försökt pressa ned kostnaderna för att rädda växelkursen. Men det misslyckades i grunden, säger Stefan de Vylder.

Bakom faktumet att det är så svårt att återställa konkurrenskraften genom åtstramningar och lönesänkningar ligger flera faktorer.

– Det är oerhört svårt att sänka nominella löner. I stället sker anpassningen ofta genom ökad arbetslöshet, säger Stefan de Vylder.

– Interna devalveringar är utdragna processer som tar tid. Politikerna kan inte själva göra anpassningen, utan den måste ta vägen via lönebildningen, säger LO:s chefekonom Lena Westerlund.

FAKTA / Så betalar grekerna
I förra veckan fick det krisdrabbade Grekland sin första utbetalning från EU.
Överföringen var på 14,5 miljarder euro (140 miljarder kronor) och är en del av det enorma räddningspaket värt 110 miljarder euro som EU och IMF har beviljat.
Priset för grekerna är höjda skatter och sänkta pensioner och löner för offentliganställda.