Facket och dess medlemmar ska vara med på hbt-festivaler och frågorna ska in i arbetsmiljöutbildningar, anser Linda Bergström från IF Metalls hbt-arbetsgrupp.

 

Hbt-frågor har flyttat in på Elmias arbetsmiljömässa. Och börjar få fotfäste i facket. God arbetsmiljö ska  gälla alla. Men som gay kan det vara svårare att vara facklig än vanlig anställd.

Det är förhandling. Koncentrationen riktas mot en anställds öde. Eller…

– Vad står det på ringen? undrar arbetsgivarens representant.

– Kristin, säger fackets förhandlare Linda Bergström.

– Jaså, är du sån…

Klart man kommer av sig lite, säger Linda Bergström, som pressat in en intervju på Café Condecco på Linnégatan i Göteborg, efter en lång arbetsdag.

Hon är van. Reaktioner på hennes sexuella läggning gör inte att hon tappar koncentrationen helt och börjar svamla.

Den här gången kändes det faktiskt helt okej. Motparten sa ”sån” med glimten i ögat. De hade arbetat upp en relation där de kunde skämta med varandra. Det blev ett bra samtal mellan tuffa förhandlingar.

Påfrestande
Nya möten är vardag för Linda Bergström. Ny förhandling: ny motpart.

Snack över kaffekoppen.

Eller, ny utbildning: ännu en presentationsrunda.

– Och det kanske inte är alltid man är upplagd att berätta om sin fru för tretton män runt bordet.

Att ständigt möta andras reaktioner frestar på. För ett är säkert – reaktioner blir det. Av något slag.

Det handlar om att komma ut. Och komma ut och komma ut.

Som 19-åring förstod Linda Bergström att hon var gay. Rätt så sent, tycker hon själv. Hon var ihop med en del killar, men tröttnade snart, tänkte väl att det var fel på dem.

Tills hon träffade en tjej.

– Jag märkte direkt att det var så här det skulle kännas, säger hon.

Skolan betydelsefull
Hon har väl alltid varit lite … vad ska hon säga, inte så ”tjejig”. Men det var det fler tjejer i klassen under uppväxten som inte var, som visade sig vara heterosexuella.

Men vad fanns det för öppna homosexuella? funderar Linda som är född 1975. Möjligen Sighsten Herrgård, som gav aids ett ansikte.

– Förebilder är enormt viktigt, jag är enormt glad över dem som vågar komma ut som är offentliga personer. Utan det … Det är därför vi har kommit dit vi har gjort i dag.

Det är häftigt, tycker hon, att se ungdomar som kommer ut tidigt. Där har skolan en betydande roll.

Första gången hon kom ut på jobbet var som assistent på en skola. Arbetslaget var tajt, och en dag kände Linda Bergström att hon ville berätta och bjöd hem de andra på middag.

– Jag var jättenervös och det byggdes upp en mystik just för att jag var så nervös. Vad är det, vad är det? Säg vad det är! Och så berättade jag.

– De sa: Ja, ja. Jaha. Okej.

Och hon kände: Vad skönt.

Inga konstigheter.

Och har man väl kommit ut på en arbetsplats så har man.

Nyfikenhet
På Volvo var saken dessutom redan ”ordnad” innan hon fick sin anställning för snart tio år sedan. Hon blev rekommenderad av en kompis som också var gay. Kollegerna var nyfikna, hade frågat kompisen. Och så spred sig ryktet som en löpeld.

– Jag kan tycka att det är komiskt att man skvallrar om det. Det har varit blandat att hantera.

I stort har hon inte mött några negativa reaktioner på jobbet.

Fast å andra sidan, i efterhand har hon fått höra att när de var tre hbt-personer på en avdelning, och två på grannavdelningen, fick de ett öknamn.

– Kommer inte ihåg vad det var, ”Flatbanan” eller nåt. Vi var väl för många.

På Volvo monterade hon baksäten, hjul, däckpåhäng, sidopaneler, gavellock. Av 25 anställda på hennes avdelning var två kvinnor. Hennes fackliga intresse väcktes när en kollega blev sexuellt trakasserad. Linda tyckte att facket hanterade det dåligt och såg att det fanns en kompisrelation mellan kontaktombudet och den som tafsade. Någon lösning blev det inte annat än att kvinnan bytte avdelning.

Heltidsfacklig
Linda började ifrågasätta och fick snart egna fackliga uppdrag.

Nu är hon heltidsfacklig och ansvarig för jämställdhet och mångfald i koncernfacket för Volvo PV.

I verkstadsklubben (för både AB Volvo och Volvo PV) leder hon kommittén för kultur-, fritids- och ungdomsfrågor.

När hon för några år sedan var ute och pratade om arbetet med jämställdhetsplaner i Göteborg för andra delar av IF Metall frågade förbundets hbt-ansvarige Jan Svärd om ordförande Stefan Löfven ville vara med på Pridefestivalen.

Linda tyckte att det lät jättepositivt.

– Då tror jag att jag slängde ur mig i förbifarten att jag lever ihop med en kvinna och då blev Jan eld och lågor och undrade om jag ville vara med på Pride, berättar hon.

Och sen har det rullat på, även med hbt-frågorna.

Industrin har sina män och sin manliga jargong. Ganska rått kan det vara, tycker Linda Bergström. Kanske rent av värsta branschen att jobba i för hbt-personer. I alla fall för män, som bryter mot den manliga heterosexuella normen.

– Jag tror inte att det är en slump att många homosexuella män återfinns inom stylism, frisersalonger, handeln, vården. Där finns lite friare utrymmen för att könsöverskrida, än inom till exempel Byggnads och IF Metall.

Men vad är en manlig jargong? En sak som kan höras: Vad är det för jävla fjollavtal som skrivits.

– Det är en visp både mot kvinnor och homosexuella män och då kan jag bli jävligt frustrerad och tänka: VAD FAN!

Arbetarkultur
Göteborg har också sin arbetarkultur, sina ”goa gubbar”, och ögon som stirrar när två fruar går hand i hand på stan.

– Jag märker skillnad i Stockholm, att inte bli glodd på. Det finns mer utrymme för alternativa uttryckssätt där.

Men hon försöker tänka på att det ofta inte är illa ment.

Det är som när hon jobbar med jämställdhetsfrågor. ”Här kommer Jämo”, fick hon höra ett tag. En plojgrej, säger hon.

Men ändå. Hon är ju inte Jämo personifierad. Ibland drog hon till med ett snuskigt skämt som svar. Bara för att. Ibland blev hon sur. Sa: Jag tycker inte att det är så kul om ni tycker att jag är värsta torrbollen eller paragrafryttaren.

Hon har inget emot skämt. Men säger att det kan vara svårt med skämt och grupper. I en liten grupp kan det vara okej att säga vissa saker, sedan kommer en person till och försöker passa in och då funkar det inte längre. Eller så går det någon förbi som tar illa vid sig.

Då behöver det inte vara svårare än att man säger: Vi har en jargong mellan oss men vi är ledsna att vi har sårat dig, bra att du säger till.

Det är viktigt att kunna ta tillbaka, be om ursäkt.

Tyvärr kanske många i stället säger: Så här har vi gjort i alla år och det har gått bra. Får man inte skämta eller?

– Det är som diskussionen om att säga ”negerboll”. Vad kostar det dig att börja säga chokladboll? Även om du känner någon som är mörkhyad och inte tar åt sig.

Metall först ut
Några veckor senare talar Linda Bergström på Elmias arbetsmiljömässa i Jönköping. Det är första gången som hbt-personers villkor lyfts upp som en arbetsmiljöfråga där.

– Ett framtida mål är att hbt-frågor inte ska vara en specialkunskap, utan en självklar del i det löpande fackliga arbetet. För att nå dit krävs kunskap och målmedvetet arbete både på arbetsplatserna och inom fackföreningsrörelsen, säger hon.

IF Metall var första förbund att ”komma ut” på Göteborgs hbt-festival. Sedan några år finns en särskild hbt-arbetsgrupp på förbundskontoret där Linda Bergström ingår. Hon tycker att det är häftigt att tillhöra just IF Metall.

Men samtidigt: Det är lång väg kvar att gå.

– Om du inte kan vara öppen på jobbet kan du inte vara en hel människa. Det är vars och ens val att vara öppen, men arbetsgivarens och allas ansvar att skapa en inkluderande miljö. Därför är det en psykosocial arbetsmiljöfråga, säger hon.

 

FAKTA / Checklista

  • Utgå inte från att alla är heterosexuella.
  • Använd inte ord som ”bögarna”, ”flatorna” eller ”transorna”.
  • Skratta inte med om det dras bi-, homo- eller transfobiska skämt. Bemöt gärna med fakta och var stark.
  • Är du chef? Då är det av yttersta vikt att du inte deltar i den exkluderande jargongen.
  • Tips från Unionens hbt-nätverk