Bilder: MARIA MIESENBERGER / GALLERI LARS BOHMAN
 

MINIESSÄ. Maria Miesenbergers idé att förvandla de flesta människorna, såväl barn som vuxna, i bildsviten Sverige/Schweden (1993–2000) till mörka silhuetter har varit fascinerande.

 

Sättet att återanvända och skapa nya fotografier av bilder ur de egna familjealbumen har också visat sig vara en närmast outsinlig källa för hennes konstnärskap.

Det personliga smälte samman med det allmängiltiga och med större samhälleliga skeenden på ett imponerande sätt.

Bilden av barndomen blev aldrig riktigt densamma eller längre lika oskuldsfull efter att man sett Maria Miesenbergers fotografier. Om det var både publik och kritiker överens redan när de första fotografierna presenterades i mitten av 1990-talet.

Ändå har de svartvita bilderna med de svärtade gestalterna förvånansvärt ofta för mig framstått som alltför undanglidande och svåra att egentligen fästa blicken på.

På turné och som bok

Bilderna aktualiserades igen när Bildmuseet i Umeå i vintras för första gången visade det omfattande projektet Sverige/Schweden i dess helhet.

Formatet är visserligen mindre och mer enhetligt i den nya och genomarbetade versionen av fotosviten än det ursprungligen var. Även en bok med text av Elfriede Jelinek planeras.

Utställningen fortsatte till Kristianstads konsthall och i april visade Galleri Lars Bohman i Stockholm ett 70-tal verk ur serien.

Och det är där jag återupptäcker bilderna, när de hänger i prydliga rader på galleriet. Ser suddigheten, ser detaljerna och spåren av händelser som jag tidigare inte lagt någon större vikt vid.

 
   
   

Vagt men precist
I sin nyligen utgivna bok Ränderna (Albert Bonniers förlag 2010) har nämligen författaren Magnus Florin visat mig några nya ingångar och fästpunkter som fått mig att börja se på bilderna på nytt.

Och detta trots att han inte återger ett enda av fotografierna som nämns i den drygt 100-sidiga boken. Istället låter han texten framkalla bilderna i läsarens inre, lika vaga men ändå precisa som minnesbilder.

Talet om Maria Miesenbergers bilder som en slags urscener för oss att placera vår egen barndom i eller som en symbolisk bild av ett förlorat folkhem blev inte längre abstrakt.

Sakligt och torrt
För när Magnus Florin i sin roman försiktigt går in i varje bild, skapar ett tänkt scenario, funderar på när och varför fotografiet togs, gör han samtidigt bilderna djupt personliga. Vilket paradoxalt nog gör Maria Miesenbergers bilder lättare att identifiera sig med.

Även de sakliga och lite torra beskrivningar som han först skriver som stöd för minnet blir till utgångspunkter för de olika scener han sedan skissar upp.

"Ett barn står på en madrass i en säng, en kvinnas hand hjälper barnet att hålla balansen", skriver till exempel berättarjaget om första bilden. Och "Två barn och en kvinna står bland höga träd, vitsippor på marken" om sjätte bilden han valt.

 
   

En bortglömd barndom

Parallellt med skrivandet till bilderna försöker bokens huvudperson återskapa en lekterapi som han med största sannolikhet genomgått som barn men som inte riktigt minns som vuxen. Samtidigt som texterna till fotografierna tillsammans bildar en historia återskapas en annan under berättarjagets psykologbesök.

Mötet som sker i Ränderna mellan Maria Miesenbergers fotografier och Magnus Florins text gör därför bildsviten Sverige/Schweden tydligare. Främst genom att alla frågor kring identitet, kroppslighet och minnen så tydligt förankras i det personliga.


Thomas Olsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn