Den borgerliga regeringens utförsäljningar, avregleringar och privatiseringar har kostat oss medborgare enorma summor pengar. I syfte att snabbt överföra gemensamma resurser till privatpersoner har borgerliga politiker i regeringen och i kommuner systematiskt tagit ut underpriser vid utförsäljningar. Allmännyttiga bostäder reas ut till bostadsrättsföreningar till en bråkdel av marknadsvärdet, skolor, vårdcentraler och förskolor säljs till priset av inventarierna.

Ett belysande exempel är försäljningen av 25 förskolor i Stockholm under mandatperioden. Förskolorna har sålts till ett sammanlagt pris av tre miljoner kronor. Enligt Tomas Hjelström, som är doktor i redovisning och värdering på Handelshögskolan i Stockholm, motsvarar det priset vad de allra minsta enheterna borde ha kostat per styck. Ekot granskade tio av de sålda bolagen och fann att de nio som lämnat in årsredovisning hade gjort en sammanlagd vinst på över tio miljoner kronor före skatt. En fantastisk affär för de nya ägarna, men en katastrofal förskingring av stockholmarnas tillgångar.

Men pengar läcker inte bara ut vid själva utförsäljngstillfället. Avslöjanden om fiffel och överfakturering av företag som bedriver skattefinansierad verksamhet blir fler och fler.

Nyligen avslöjades att privata vårdcentraler i Stockholm satt i system att skicka falska fakturor till landstinget för vård som aldrig utförts. Och tidigare i år visade det sig att ett stort bussföretag gjort samma sak.

Listan kan göras betydligt längre och mörkertalen kan man bara spekulera i. Möjligheten att ha kontroll över de privata företagens verksamhet är ytterst begränsade. Men att det handlar om stora belopp utöver de vinster företagen helt lagligt pressar ut ur verksamheterna råder det ingen tvekan om.

Allt detta är illa nog; att medborgarnas ägodelar reas ut och skattepengar som ska gå till vård, omsorg och utbildning går ner i fickorna på oseriösa företag är i sig goda skäl att dra i nödbromsen. Men vinstintressenas intåg i välfärden har också allvarliga konsekvenser för kvalitet och för de anställdas villkor – och de två sakerna hänger ihop.

I omsorgsverksamhet står personalen för mellan 80 och 90 procent av kostnaderna. Om ett företag ska kunna skapa vinstmarginaler är det därför på personalen det måste sparas. Så har också skett, på olika sätt. Ett är att helt enkelt strunta i att teckna kollektivavtal och att betala in pensionsavgifter.

En granskning av Kommunal i Stockholm förra året visade att hela 60 procent av hemtjänstföretagen i Nacka och Täby saknade kollektivavtal, och vart tredje hade låga eller inga pensionsinbetalningar.

Ett annat sätt är att helt enkelt låta osthyveln gå och banta ned personalstyrkan eller helt eller delvis sänka alla anställdas sysselsättningsgrad och ersätta fast anställd personal med outbildade timvikarier. Då Stockholms stad tog tillbaka driften av ett privatiserat äldreboende förra året var en tredjedel av personalen timvikarier och kommunen fick öka antalet tjänster med 70 för att nå upp till en rimlig bemanning!

I stället för den befrielse från den offentliga sektorns påstådda kvinnofälla håller privatiseringsvågen på att snabbt leda till ytterligare försämringar av arbetsvillkoren för många välfärdsarbetare. Självklart påverkar det också kvaliteten i verksamheterna. Färre personal, mindre kontinuitet och fler som saknar utbildning för det de arbetar med gör förskola, skola, vård och omsorg sämre.

Att hävda att driftsformen saknar betydelse, utan att det är kvaliteten som ska stå i centrum är därför en politisk kullerbytta; att garantera bra kvalitet, likvärdighet och fördelning efter behov är betydligt svårare i ett system präglat av marknadslogik.

Ska vi kunna bygga ett jämlikt och jämställt samhälle i framtiden, där utbildning, vård, barnomsorg, hemtjänst och andra välfärdstjänster tjänar till att utjämna skillnader och möta våra individuella behov – oavsett vilka vi är, då måste marknadslogiken motas ut ur välfärdssektorn. Ett stopp för nya utförsäljningar och entreprenader, och ett gradvis återförande av redan utlagda verksamheter till kommuner och landsting är helt nödvändigt om vi ska komma tillrätta med dålig kvalitet, dåliga arbetsvillkor och resursslöseri.

Men det räcker naturligtvis inte. Vi måste också bygga ut och förbättra den icke-vinstdrivande välfärden. Nedskärningar och resursbrist har präglat också den offentliga vården, skolan och omsorgen under allt för lång tid. Löner och arbetsvillkor är för dåliga, och såväl de anställdas som brukarnas inflytande över verksamheterna för dåligt.

Vad som behövs är en nystart för den solidariska välfärden, bortom den centralbyråkrati och stelbenthet som ofta präglat offentlig verksamhet. En demokratisering och modernisering av hur förskolor, skolor, hemtjänst och avfallshantering organiseras där såväl de anställdas som medborgarnas önskemål och kunskaper tas tillvara. Och det finns goda exempel på att det kan lyckas.

Det norska facket för kommunalarbetare, Fagförbundet, har utvecklat en arbetsmetod för att förbättra den kommunala välfärden genom demokratiska arbetssätt. Idén är lika enkel som självklar, men ställer höga krav på nytänkande och engagemang från såväl politiker som kommunala administratörer och personalen i verksamheterna. Utgångspunkten är att personalen vet bäst vad som kan förbättras på arbetsplatsen – till skillnad från skrivbordsadministratörer och inhyrda konsulter är de ju på plats och känner inpå bara kroppen vad som fungerar.

I de kommuner där metodiken tillämpas ges de anställda makt att själva föreslå vad som behöver förändras och på vilket sätt. Personalens förslag behandlas sedan av en styrgrupp där politiker, administrativ personal och fackliga representanter har lika stort inflytande. Besluten tas med konsensus, så att de är ordentligt förankrade på alla nivåer.

Metodiken har utvärderats med väldigt positivt resultat. Både personalen och allmänheten är mer nöjda; den offentliga välfärden har blivit bättre och mer effektiv, man har förhindrat utförsäljningar och det demokratiska inflytandet från både personal och brukare har ökat. I de flesta fall har det också lönat sig ekonomiskt – att demokratisera har visat sig spara pengar åt kommunerna, även om det inte var huvudsyftet.

Det är sällan lyckat att kopiera en modell som är utarbetad i ett annat land rakt av, men likheterna mellan Norge och Sverige är tillräckligt stora för att idén är fullt realistisk att utgå ifrån också här.

Poängen är att det är genom demokratisering – inte privatisering – välfärden kan förbättras och moderniseras. Och att det inte räcker att ”värna” den offentliga välfärden, eller att ”återställa” det som borgarnas privatiseringsraseri har förstört. Utan att det behövs en konkret strategi för hur vi ska kunna bygga framtidens välfärd efter medborgarnas önskemål och behov – inte utifrån privata företags intressen.

Josefin Brink
Riksdagsledamot för Vänsterpartiet