Bild:

Mikael Larsson, truckförare på praktik som materialhanterare, skulle gärna se att förhandlarna fortlöpande pratade med medlemmarna.

– Avtalsrörelsen är för centralstyrd. Ledningen borde rådfråga medlemmarna ofta. Annars vet de inte vilka frågor de ska driva, säger Mikael Larsson på Scania i Södertälje.

I vanliga fall kör han truck och är fackligt kontaktombud på axelmonteringen. Sedan ett par veckor praktiserar han som materialhanterare på ett kontor bakom stora glasrutor. Belysningen är dunkel och det är lugnt och tyst – och jobbet är roligare och friare.

Förra året var han och många andra på lastbilstillverkaren i Södertälje engagerade och insatta i diskussionen om ett lokalt krisavtal med kortare arbetstid och sänkt lön. LO-Tidningen återvänder för att få veta vad medlemmar tycker om det centrala löneavtalet – och om förhandlingarna som ledde fram till det.

Mikael Larsson berättar att många hade frågor, och hans känsla är att kampviljan bland metallarbetarna var stor.

– Men det är inte bra med hemliga förhandlingar. Öppenhet är bättre. Jag misstänker att det är arbetsgivarna som krävt att förhandlingarna ska vara hemliga.

IF Metall var bland de första facken att skriva på ett nytt avtal. Förbundet tackade ja till ett hemligt bud från de opartiska ordförandena.

Mikael Larsson konstaterar att det blir reallönesänkning i år och att frågan om återanställningsrätt när en arbetsgivare vill hyra in folk inte är ordentligt löst. En av hans slutsatser är att medlemmar kanske lämnar facket om de inte dras in i diskussionerna om betydelsefulla frågor.

Inte långt från hans kontor arbetar Mohamad Ali. Han monterar framaxlar och just nu justerar han styrningen. Jobbet vid kedjebanan är livligt och intensivt. Mohamad Ali och hans arbetskamrater pratar och skrattar hela tiden.

– Roligast nu är att gamla arbetskamrater kommer tillbaka. Scania återanställer dem. Jobb är det viktigaste av allt, säger han.

I diskussionen om det lokala krisavtalet var han en stark förespråkare för kortare arbetstid – och för att företaget inte skulle säga upp. Han riskerade själv att mista jobbet och då skulle han ha förlorat sin lägenhet också, eftersom företaget äger huset.

– Jag tackar Scania för att företaget inte varslat, säger Mohamad Ali.

Men avtalsrörelsen vet han just inget om, har för sig att det är något med tre procents lönepåslag.

– Du frågar om avtalsrörelsen, men jag vet inget, säger han skarpt.

– Jag har inte fått någon information om avtalet. Facket gör inget. Man måste fixa själv.

Inte heller Camilla Lindahl känner till något om den centrala avtalsrörelsen. Visserligen har hon varit föräldraledig i några månader sedan Cassandra föddes och varit borta från jobbet under de mest intensiva förhandlingarna, men sambon Johan är kvar på skiftet och brukar berätta.

– Han har väl mest varit intresserad av hur vi haft det, men det skulle vara skönt att få veta lite om avtalsrörelsen också, eftersom den påverkar mig, säger hon nedsjunken i den nyinköpta soffan, med storögda Cassandra i knät.

Både Camilla och Johan arbetar skift som maskinoperatörer. De tillverkar kugghjul till växellådor. Hon har gjort det i elva år och tycker skiftjobbet är underbart.

– Inte hade jag förstått att det här är rätt tid på året att få barn. Vi går på många promenader, säger hon.

Försiktigt lägger hon ner den lilla flickan i liggvagnsinsatsen. Gräsmattan utanför huset är blöt och fylld av fimpar som kommit fram när snön smält.

Camilla Lindahl följer gångvägen mot gatan hemma i Västergård. På andra sidan, mellan Ica Jätten, Klippoteket och Västergårdgrillen, ligger en liten skogsglänta med en bergsknalle och några barrträd.

Familjen bor i en hyrestrea i ett hus som Scania äger, men söndagsnöjet är att titta på ny bostad. De hoppas på att hitta ett radhus i ett lugnt område.

Och för de nyblivna föräldrarna väntar en avgörande förhandling, kanske just ju viktigare än avtalsrörelsen. De ska komma överens om vem som ska gå över till dagtid. Camilla tycker inte det verkar särskilt lockande – gå upp i arbetstid och få sänkt lön.

Hon var själv emot krisavtalet och de kortare arbetsveckorna, men erkänner att det har varit lyxigt med lediga fredagar. Många har dock omfattande minus i tidbanken efter krisavtalet. Och hon tycker att det är surt att betala tillbaka det genom att jobba övertid på helgerna.

– När det vänder på allvar vill jag att vi ska få ordentlig kompensation för att vi ställt upp när företaget var i kris. Risken är ju att vi inte får något när det går bra för företaget samtidigt som det är vi som drabbas när det går dåligt, säger hon.

Till skillnad från Mohamad Ali och Camilla Lindahl känner Stefan Leiding väl till både avtalsrörelsen och förhandlingsresultatet. Han sitter i förbundets avtalsråd och godkände uppgörelsen, och konstaterar att klubben hade kunnat påverka kraven genom att skriva en motion till IF Metalls kongress.

Stefan Leidings stora skrivbord på verkstadsklubbens expedition är hans fasta punkt. Att han snart ska gifta sig väcker hastigt en diskussion med klubbens ordförande Johan Järvklo. Prästen har just förklarat att det inte är lämpligt att brudens pappa för henne fram till prästen – som att en man lämnar över henne till en annan. Reaktionen från skrivbordsgrannen blir att det nog måste bli så att Stefan Leidings mamma går med honom fram till prästen – och lämnar över honom till en annan kvinna.

När det gäller avtalsrörelsen tycker Stefan Leiding inte att det varit några problem med informationen.

– Jag har inte fått några indikationer på att folk är missnöjda med avtalsinformationen så min känsla är att medlemmarna är nöjda.

Han berättar att IF Metall tryckt flera foldrar och att medlemstidningen Dagens Arbete gjort mer än tio informationsblad om avtalet.

– Jag kan se både för- och nackdelar med att förhandlingar och bud är hemliga. Man vill inte gå ut med för mycket för att undvika att skapa förhoppningar som sedan grusas. Dessutom skulle öppenhet kunna skapa ett dåligt förhandlingsklimat, säger han.

En avtalsrörelse skiljer sig mot när riksdagen fattar beslut om nya lagar: Det föregås som regel av en utredning, som skickas på remiss. Den nya lagen diskuteras öppet och beslut fattas under full insyn. Jämförelsen haltar något, eftersom politikens mål inte är att kompromissa sig fram till en gemensam uppfattning som i avtalsförhandlingar.

Men frågorna finns kvar: Varför ska förhandlingar och bud vara hemliga för dem som ska leva med det nya avtalet? Och hur skulle det fungera med öppna förhandlingar och bud som fackmedlemmar kan del av?

På sätt och vis är frågan ledande. Ingen säger väl nej till mer information och inflytande, eller:

Mohamad Ali på framaxelmonteringen konstaterar kort att det varit bättre att om han fått veta mer och haft möjlighet att diskutera avtalsbuden.

Mammalediga Camilla Lindahl tycker att det skulle ha varit bra att få påverka, men ser risken för problem om man då inte får gehör för sin uppfattning.

Och Stefan Leiding i klubbstyrelsen tror alltså inte på en mer öppen modell.

– Nä, om buden i förhandlingarna varit offentliga är risken stor att det skapar förvirring, säger han.

Medan kontaktombudet Mikael Larsson tror att information skulle ha kunnat skapa en helt annan avtalsrörelse:

– I en perfekt värld skulle förhandlarna fortlöpande prata med medlemmarna och ta stöd från dem. Om förhandlarna inte har ett aktivt stöd från medlemmarna har de en svagare förhandlingsposition och resultatet blir sämre, säger han.