Teknikarbetsgivarnas uppsägning av industri­avtalet är årets knall i avtalsrörelsen. Inga varsel, konflikter, hårda ord eller svåra motsättningar kan mäta sig med avhoppet.

Konsekvenserna går i dagsläget inte att överblicka. Och med en ny avtalsrörelse som rullar igång om ett år brådskar det med en ny lösning. Särskilt om de senaste decenniernas stabilitet på lönemarknaden ska kunna upprätthållas.

Hur Teknikarbetsgivarna tänkt sig framtiden på lönemarknaden är fortsatt oklart. Deras offentliga kritik och motiv för uppsägningen av industriavtalet ger ingen tydlig vägledning om hur de vill gå vidare.

Och ännu så länge finns, överraskande nog, ingen offentlig analys från arbetsgivarsidan av vad det uppsagda avtalet inneburit för konkurrenskraft, stabilitet och förutsägbarhet. Inte heller uttalas högt vad arbetsgivarna vill ersätta avtalet med – och vilka mål som då ska kunna realiseras.

För utomstående betraktare framstår avtalet som en påtaglig framgång, inte minst för arbetsgivarna. Den nominella löneökningstakten på den svenska lönemarknaden har växlats ner och det har stärkt företagens konkurrenskraft. Avtalen har varit långa och skapat förutsägbarhet och arbetsfreden har inte hotats.

Att kritiken vuxit utanför avtalets eget område är riktigt, men yttre kritik brukar sällan besvära Teknikarbetsgivarna. Det kan därför inte vara skäl nog för avhoppet.

Visserligen har möjligheten att skapa uppslutning kring industriavtalet begränsats för varje avtalsrörelse och kritiken har tilltagit. Någon form av restaurering eller omprövning har legat i korten en längre tid. Men varför inte pröva vad som gick att göra före avhoppet?

I formell mening är förhandlingarna 2010 ännu inte avslutade – det är många avtal kvar att förhandla fram. Men i realiteten är avtalsrörelsen möjlig att skärskåda och försöka värdera.

Att alla inblandade utser sig själva till vinnare hör till spelet. Och alla har, beroende på utgångspunkt, rätt när de framhäver sig själva eller sina egna prestationer under vintern och våren.

Fackförbunden utropar stolt att de 3,5 procenten som lönerna stiger med under de kommande 24 månaderna är en seger, även om takten är ungefär hälften av tidigare års löneökningar. Men sett i ljuset av arbetsgivarnas nollbud är 3,5 procent en framgång som kan pryda den fackliga förhandlarhatten.

Förbund med lågt löneläge och stor andel kvinnor har fått en dryg procentenhet mer än manliga motsvarigheter. Det framhålls också som en framgång, åtminstone inom LO.

Omvänt är arbetsgivarna minst lika nöjda, men utifrån helt andra utgångspunkter. Deras massiva motstånd mot centrala lönelyft under 2010 – nollbud – har pressat ner lönekostnadsökningarna väsentligt. Kanske var det just det som var avsikten och därför en framgång.

Många avtal innehåller i år mindre av generella utlägg, lägre höjningar av minimilöner och färre individuella garantier. Det är också i linje med arbetsgivarnas önskemål och hamnar på deras pluskonto.

Facit för avtalsrörelsen kommer först nästa år då statistiken visar hur det faktiska utfallet av förhandlingarna blev. Då kan dagens bild av löneverkligheten vara förändrad.