Teknikarbetsgivarna har plötsligt sagt upp sin del i samarbetsavtalet inom industrin. Utan att förvarna någon, inte sina närmaste arbetsgivarekollegor, än mindre de fackliga organisationer som är berörda. Alla såg ut som fågelholkar.
Det är märkligt, då få ting på arbetsmarknaden har hyllats som industriavtalet, särskilt av dem som tecknat det.
Det är än mer märkligt, då den nu pågående avtalsrörelsen så här långt är en framgång för arbetsgivarna, konkurrenskraftiga löneökningar, begränsade kvinno- och låglönesatsningar samt split mellan de fackliga organisationerna.
Uppsägningen av avtalet beror på, enligt vad de själva säger, att de är missnöjda med de senaste avtalsrörelserna. Att industrins villkor inte haft den betydelse som de anser är nödvändigt. De är missnöjda med det som varit och då, även om det är outsagt, IF Metalls koppling till samordningen inom LO.
Det är dock föga troligt. Troligare är att direktörerna på de större företagen inom verkstadsindustrin, som i dag är mer eller mindre utländskt ägda, har litet eller inget till övers för en ”långsiktigt stabil svensk lönebildning”. De kräver att avtalen ska vara mer anpassade till det enskilda företagets situation, mer öppna. För dem har industriavtalet blivit en alltför centralistisk tvångströja.
Teknikarbetsgivarna har haft betydande framgångar i sin strävan att göra avtalet med IF Metall mer öppet, ob-ersättningarna är dispositiva, avtalade löneökningar kan skjutas framåt i tiden och arbetstiderna mer ”flexibla”. Nu senast öppnades avtalet temporärt för lokala överenskommelser om kollektiv deltid i det så kallade krisavtalet. Direktörerna har fått blodad tand.
Uppsägningen av industriavtalet beror då inte på ett missnöje med det som varit. Det står i vägen för det som Teknikarbetsgivarna anser måste komma, centrala kollektivavtal som är fredspliktiga men som är mer öppna för lösningar som passar det enskilda företagets situation.
Efter andra världskriget hävdade Teknikarbetsgivarna, då Verkstadsföreningen, att det centrala avtalet omöjligen kunde innehålla regler som normerade priset på ackordsarbete. Det måste avgöras lokalt.
Metall motsatte sig detta och hotade med att blockera alla former av ackord. Det var hårda motsättningar och slutade med verkstadsavtalets § 4 med ackordsformel och penningfaktorer.
Kanske står IF Metall inför en liknande strid nu som då, när de ska förhandla om ett nytt samarbetsavtal. En strid om hur riksavtalet kan ge rimliga och likartade löner och villkor för alla medlemmar oberoende företagens lönebetalningsförmåga, en strid om vem och vad som ska bestämma arbetets pris.
Om det är sant så är ett dock säkert, med sådana motparter behöver IF Metall många vänner.
Ingemar Göransson
Utredare, LO
www.ingemar.st
