SAMTID. Motsatsen till en reform är en tyst nedprioritering.

Det går till exempel fortfarande att söka statliga bidrag till kultur i arbetslivet, men då i tävlan med alla andra slags projekt som kanske är attraktivare.
För man måste komma med nåt nytt. Det räcker inte med nåt gammalt och välfungerande.

Sen blir allt ännu plottrigare framöver, när de statliga kulturpengarna ska fördelas på regional nivå, med ökad godtycklighet och orättvisa som följd. Och med ännu mindre utrymme för politiska ambitioner kring fördelning, jämställdhet och inflytande.

 

 
  Klassisk bild från ett Läs för mig Pappa-projekt 1999. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX
   

Hur ska det bli?

Nästa vecka ordnas en Läs för mig pappa!-dag i Sundsvall. Den finansieras med pengar från tidigare år när Kultur I Arbetslivet ännu skrevs med stora bokstäver.
Men hur många fler blir det framöver? Och vad ska hända med arbetsplatsbiblioteken, med vägkrogsbiblioteken?

(En ytterligare komplikation därvidlag är att Kungliga Biblioteket har utnämnts till huvudman för alla landets bibliotek, fastän de saknar kompetens om litteraturförmedling. De är bäst på att katalogisera.)
 

Behövs som förebild

Det brådskar med politiska utfästelser om Läs för mig, pappa! – för verksamhetens egen skull (en nationalklenod) och som förebild för en kulturpolitik som har både kulturella och politiska ambitioner: som vill förvandla mänskorna och inte bara se dem som kunder/konsumenter.