Teckning: CARINA KÅGSTRÖM
 


Om alla har megafon, vem ska då lyssna på varandra? Ändå är det en vacker utopi. Jag kommer att tänka på det här tunnelhörandet som tar vid när man är nervös och snart ska yttra sig i en debatt. Alla yttre intryck stängs av och de andra kan mycket väl stå och säga exakt samma sak som man själv tar sats för att få sagd, och som dessutom blir alltmera ordlös ju mer stunden närmar sig. Det som kommer ut kan ibland till och med bli nånting i paritet med det korta anförande som Purre citerar i Stilblommor och grodor:


"Mina herrar! Jag har ingenting att säga, men nu kan jag inte tiga längre! Tack för ordet!"