”Det vi debatterar idag är ju litteratur för barn och ungdomar, och så pratas det väldigt mycket om ekonomi och fattiga föräldrar, men då kan man säga som så att även fattiga barn – det finns ju olika resurser – de kan faktiskt låna böcker gratis, för att det är ju gratis att låna på biblioteken.”

Birgitta Sellén (C)
   

KOMMENTAR. Här den utlovade rapporten från den debatt om barnlitteraturen som anordnades den 27 april på Kulturhuset.

De rödgröna hade ställt upp med topplaget (Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly) vilket redan det får uppfattas som en prioritering.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth hade vid sin sida representanter från de övriga tre Alliansenpartierna.

Skiljelinjer
Ingen i panelen var emot barnlitteratur och alla talade sig varma för dess roll i den personliga utvecklingen och för demokratin.

Däremot går det en stark skiljelinje mellan blocken beträffande politikens uppgift för att få barn att läsa. De rödgröna laddar för att lansera en "progressiv" kulturpolitik som får med sig "alla ungar", medan de borgerliga framför allt tror på marknaden och på skolan.

Deras mål är ökad bokförsäljning och förbättrade resultat på läsförståelsetesten i de internationella skolutvärderingarna.

(Däremot kan ingen ta ifrån dem hedern av att ha skärpt skollagen så att varje skola måste ha ett skolbibliotek.)

Dags att motverka
Men vari kommer den progressiva kulturpolitiken att bestå när den presenteras?

Det är glädjande att Mona Sahlin flera gånger talade sig varm för och la ut texten om hur viktig den formulering var som strukits ur de kulturpolitiska målen, den om"kommersialismens negativa verkningar".

Likaså var det gott att höra både henne och Lars Ohly framhålla att kulturpolitik måste kopplas till frågor om klass. Så här sa V-ledaren mot slutet:

"Kulturen är en väsentlig del av välfärden och det är därför som vi tycker att det är viktigt att man håller nere avgifterna, att man håller nere alla de trösklar som finns för mänskor att få tillgång till kultur, att man ökar tillgängligheten, därför att vi tror att det är bra för hela samhället. Vi vill inte lämna en enda unge i sticket. Vi tycker inte det är rimligt att det ska vara någon annans ansvar än allas vårt ansvar, nämligen att vi gemensamt försöker se till att kultur och litteratur blir varje barns egendom."

Pengar till boktryck
Men det gavs inte så värst mycket besked om hur det där ska genomföras politiskt. Det kom från Mona Sahlin en utfästelse om att ge pengar till ”En bok för alla barn och ungdomar”, samt att stödja utgivning av en serie med barnlitterära klassiker.

Det vill säga två former av stöd till utgivning av böcker.

Man skulle vilja önska sig en större förståelse av att de läsfrämjande insatserna handlar om så mycket mer än att sätta igång tryckpressarna – att när En bok för alla lagts i malpåse upphör därmed också ett helt system för folkbildning till de som bäst behöver den.

Och då tänker jag inte bara på dem som kommer igång med att läsa, utan även på pedagogerna – lärare och bibliotekarier – som i dessa dagar mer än nånsin behöver pålitlig handledning för att under pressade villkor förmedla litteratur av god kvalitet och meningsfullhet till barn (och till vuxna).

Vilka då åtgärder?

Det är det som var ett av En bok för allas kännemärken, inte bara det fina urvalet och de låga priserna.

Kulturministern kallade indragningen av stödet till EBFA för "en överföring till andra läsfrämjande åtgärder" utan att närmare gå in på vari dessa består.

När sanningen är att hon lagt ner ett välfungerande, inarbetat läsfrämjande utan att egentligen komma med några andra skäl än att antyda att de konkurrerade med de kommersiella bokförlagen.

Att nå fram
Så beställningen till de rödgröna framstår ganska tydligt: det behövs en kulturpolitik som kostar på sig att nå fram, inte bara att trycka böcker och producera föreställningar.

Och i det sammanhanget är det maktpåliggande att genast komma med ett löfte om att restaurera projektet ”Läs för mig pappa!” inte bara till dess forna glans utan till nationalmonument, till nånting att vara stolt över, därför att det är ett exempel av världsarvsklass på vänsterkulturpolitik i ett nötskal.
 

Läs också: John Swedenmarks direktkommentar på bloggen LO-Tidningen Kultur.