KOMMENTAR. ”Strindberg har i någon av sina blå böcker kallat mig Sveriges dummaste karl.”

 

Så inleder Verner von Heidenstam ett kapitel i den lilla skriften Proletärfilosofiens uppgång och fall, utgiven 1911 på Bonniers förlag.

 

Heidenstams kapiitel blir i sin helhet ett frontalangrepp på August Strindberg både som författare och person.

 

”Strindberg är fullblodsbarbaren inom vår vitterhet, och allt barbariskt har fröjdats. Civilisatoriska makter äro honom i själ och hjärta förhatliga"

 

Så skriver han och fortsätter:

 

”Han är ingen såningsman. Det gror och spirar ingenting omkring honom. Han är en motsägare och en upplösar av formerna, men aldrig ett ögonblick danare.”

 

Hör inte till den fina världen

Strindbergs beundrare avfärdas givetvis.

 

”Nästan alltid är det något på sned med dem. De är partigängare och gnagare, som titta upp mot livet genom råtthål. Det är cyniska och grova naturer, trasiga sinnen, självförödare, missunsamma, misslyckade och förgrämda. Men det är inte de som skola besitta jorden.”

 

För Heidenstam är Strindberg en upprorsman som han djupt föraktar. Men han är också en uppkomling som inte har plats i den fina värld som Heidenstam anser sig tillhöra och Heidenstam gör en klassmarkering i meningen:

 

”Men Strindberg med sin isgrå och misstrogna blick nedifrån är en förlupen träl.”

 

Kanske har våra politiker läst skriften och blvit påverkade inför hur det stundande jubileet ska utformas?

 

Läs också: Crister Enander om det inställda Strindbergsfirandet.

 

Bertil Jansson

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn