1.

Han behövde bara ge oss ett snabbt ögonkast för att se att vi var turister. Vi gick åt skilda håll utmed boquinisternas långa rad på vänstra stranden. När vi stannade till vid ett av stånden  upptäckte vi att han vänt om och gick alldeles bakom oss. Han stod ett par meter ifrån oss och hade som vi blivit intresserad av något i lådornas utbud. Vi fortsatte att ströva utmed stånden och upptäckte att han stannade när vi gjorde det. Han höll en diskret meter mellan sig och oss och egendomligt nog hade vi samma rytm, stannade vi så stannade han. Vi släppte intresset för lådan där vi stod och gick ett par steg. Så ångrade vi oss, ville se mer i lådan vi nyss lämnat och stannade till, vände tillbaka och fick honom precis bakom oss. Han var intill oss som en skugga, följde oss och upprepade exakt samma mönster som vi. Då han plötsligt passerade oss såg jag att han kastade ett öga mot min ryggsäck. Han gick fram och ställde sig bland andra väntande vid en busshållplats.


Vi klev över gatan och fortsatte mot museet. Då bussen körde om oss vände jag mig om och såg mot hållplatsen. Han stod kvar, hade aldrig klivit på bussen.


 

2.

Oformligt bred och krökt över en käpp stod en åldrig gumma på trottoaren utanför museet och sträckte fram en mugg där några mynt skramlade. Mot räcket på Almabron satt en ung flicka med en skål framför sig. Vid brofästet låg en äldre man i trasig kostym i samma ställning som muslimer då de förrättar bön, tryckte ansiktet mot marken som om han ville dölja det och höll fram en bredbrättad hatt. Bakom en trasig papplåda och en handskriven lapp satt en man och vädjade om hjälp till sig och sina två hundar, som låg intill varann med slutna ögon. Flera utmed gatorna hade hundar, en man hade en tik och tre valpar i en korg och en höll katt.


En förmiddag samlade en kvinna ihop sitt nödtorft i ett par kassar och bäddade ner sig i en trasig sovsäck mot en solig vägg på Avenue de la République. En annan kvinna hade markerat sitt revir men ställt sig i en telefonkiosk för att undkomma vinden som drog över gatan. Lite längre ner på samma aveny hade tre män med hundar samlats runt ett schackbräde. De hade sina koppar och handskrivna lappar någon meter bort, som om de för tillfället var upptagna av annat än att be om hjälp.


 

3.

Turismen har invaderat kyrkorna. Notre Dame är som alltid fylld av besökare som sökt sig dit av skäl som inte har med trosuppfattningar att göra. Skyltarna vid entrén talar om respekt men fotoblixtarna ljungar i kyrkans kor och mot sarkofager och rosettfönster. Den som har några euro i fickan kan prägla minnesmedaljer i en automat. Över besökarnas sorl och amatörfotografernas regianvisningar ljuder en svag körsång ur högtalarna, som om besökaren ändå ska påminnas om kyrkans ursprungliga ändamål. De icke troende beundrar kyrkan som byggnadsverk, förundras över hantverket och yrkeskunnandet som för sekler sedan förmådde resa och utsmycka helgedomen. Finns det plats för tro och bön i en kyrka som överlämnats till besökande turister?


När vi går bakom altaret upptäcker vi en enkelt vardagsklädd man som utan att bekommas av besökarnas blickar går ner på knä och med blicken riktad in mot det som finns bakom det smidda järngallret han ställt sig intill förrättar sin bön. Efter ritualen bockar han mot den han vänt sig till, reser sig, borstar av byxknän och går därifrån utan att se mot andra besökare.


På män som honom bygger man samhällen, som Stig Sjödin skrev om Kolskjutaren.


Håkan Boström

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn