Efter att Pappers hotat med en utvidgad strejk gav skogsindustrins förhandlare med sig och undertecknade ett avtal.
 

 

I pengar räknat skiljer sig Pappers avtal inte så mycket från andra avtal inom industrin. Men för Pappers del var det inte pengarna som var viktigast utan att avtalet fick en utformning som förbundet kunde godta.

För Pappers är fördelarna med avtalet att löneökningarna utgår redan från den första maj och att man fått igenom en låglönesatsning, som blir extra värd genom att även de generalla påslagen utgår som krontalsökningar. Till detta kommer en egen lösning på bemanningsfrågan och att man skjutit upp frågan om en eventuell avräkning av avgiften till avtalspension.

På en del håll frågas om utfallet var värt elva dagars strejk, men här uttrycker nog Steve Cato, fackordförande vid Billerud, en allmän mening när han säger att ”strejken var viktig, inte minst för framtiden. Nästa gång vet arbetsgivarna att vi inte viker ner oss.”

Det är lätt att hålla med. Man kan tycka att arbetsgivarna inom skogsindustrin kunde ha visat lite äkta förhandlingsvilja istället för att gå i Svenskt Näringslivs ledband. För om det är någon som svarat för konfrontationen i årets avtalsrörelse så är det arbetsgivarna, inte facken.

Allt förhandlande bygger på respekt för motpartens åsikter och insikten om att det inte finns en enda avtalslösning som går att tvinga på hela arbetsmarknaden. Just denna grundregel verkar inte längre finnas med i Svenskt Näringslivs föreställningsvärld. Under hela avtalsrörelsen har organisationen försökt ersätta förhandlingar med diktat.

I upptakten till årets avtalsrörelse skanderade arbetsgivarna att det inte fanns en krona över för centrala löneökningar och tillade arrogant att alla har rätt till lön, men inte till löneökning. Kampanjen följdes upp med helsidesannonser i dagspressen med gravt vilseledande beskrivningar av fackens krav.

När sedan Unionen och Sveriges ingenjörer först av industrifacken slöt ett avtal försökte arbetsgivarna upphöja det till ett ultimatum för alla andra fackförbund, tyvärr också med benäget bistånd från de allt annat än opartiska medlarna.

Medlarnas beteende fick restaurangarbetsgivarna att förhandlingsvägra; de begärde omedelbart medling utan att Hotell- och Restaurang ens varslat om stridsåtgärder.

Konflikterna på arbetsmarknaden har under många år varit fåtaliga. Men så lär det inte bli i framtiden om Svenskt Näringsliv fortsätter på den inslagna vägen.