Korvsoppan smakar. Barnen äter lugnt, och den här dagen ger bullermätaren i matsalet inget utslag.
 

Tidiga morgnar är inte alltid kul. När klockan är 6.30 och Djurgårdens förskola 2 i Eskilstuna öppnar kan David Alexandersson vara dödstrött. Arbetslusten ligger på nollstrecket.

– Men så kommer barnen springande och ropar: ”David är här!” Och på en gång vänder allt.

David Alexandersson är själv förundrad över hur barnens röster kan ställa om hans inre, lika påtagligt som när man vrider om ett reglage på en maskin. Han sitter i ett av lekrummen på Dungen, en avdelning för tre- till femåringar, och avbryts då och då av barn som vill säga något eller ha hjälp. Charlie, en brunlockig pojke med allvarlig blick, ber att få vara doktor, och David sätter på honom läkarrock och stetoskop.

Uppvuxen i en arbetarfamilj i Eskils­tuna – pappa är lastbilschaufför, mamma vårdbiträde – valde David Alexandersson industriprogrammet i gymnasiet. Han fick jobb som CNC-operatör på ett mindre företag, men trivdes egentligen aldrig. När företaget gick ner i en svacka och David Alexandersson sades upp tog han chansen.

– Jag gick till arbetsförmedlingen och sa att jag i själva verket alltid hade varit intresserad av människor. De ordnade ett halvårs praktik i en förskoleklass.

– Jag kände direkt: Här hör jag hemma! Barnen var så öppna, jag fick respons på allt jag gjorde.

Vill förändra
Att han var ensam man i gruppen skrämde inte. Efter praktiken sökte David Alexandersson in på förskollärarutbildningen vid universitetet i Karlstad. Valet att arbeta med de yngsta barnen, ett starkt kvinnodominerat område, förklarar han med att möjligheten att förändra är störst där.

– Hälften av mina kompisar i Eskilstuna gick det bra för. I den andra hälften fanns de som växte upp ensamma med sina mammor. Det har jag reflekterat över.

Sambanden är förstås komplicerade, men David Alexandersson är övertygad om att små barn behöver män som förebilder – också. Och på de förskolor där han har arbetat efter sin examen 2002 har föräldrarna bara varit positiva.

– Det är allt från papporna som tycker att det är skönt att inte enbart ha med kvinnor att göra då det gäller barnen, till den ensamstående mamman som är lättad över att hennes barn får en manlig förebild.

Förväntningar
Kollegorna då? David Alexandersson har alltid trivts tillsammans med kvinnor. Men som nyutbildad möttes han av väldigt traditionella förväntningar. Som man skulle han förstås spela fotboll och bandy. Men också stå för disciplin:

– Personalen, och även föräldrarna, tyckte det var bra med någon som kunde ”säga till barnen ordentligt”. Jag skulle ”ta tag i de busiga grabbarna”.

I början levde David Alexandersson upp till förväntningarna. I dag gör han och kollegan Jessica Ljusenberg, som tillsammans har hand om en grupp med 16 barn, tvärtom sitt bästa för att inte dela upp sysslorna i manligt och kvinnligt.

Vid sidan av jobbet går de en kurs om genus och jämställdhet vid Mälardalens högskola. Det har gjort dem mer medvetna om hur vi alla, omedvetet men systematiskt, gör skillnad på flickor och pojkar. Hur vi redan från födseln talar till dem i olika tonläge.

– När barnen i förskolan ska ut på gården får pojkarna order: ”Sätt på dig jacka och byxor”, exemplifierar David Alexandersson. Med flickorna diskuterar vi: ”Vad är det för väder i dag?”

– Det vore att ljuga om jag förnekade att även jag och Jessica ibland behandlar pojkar och flickor olika. Men vi arbetar hela tiden på att ge dem lika möjligheter.

Prinsessor och prinsar
Läroplanen säger att förskolan ska utmana traditionella könsroller. David Alexandersson tror inte på att hindra pojkarna från att leka Batman och flickorna från att vara prinsessor. Men han och Jessica Ljusenberg kan komplettera lekarna.

– Om några pojkar är Batman och bara jagar tjuvar och brottas, så tar vi upp Batmans vänskap med medhjälparen Robin när vi har samling. Vi talar om hur Batman känner sig, och ser till att även han får vara ledsen och gråta.

Jessica Ljusenberg berättar sagor där prinsessan räddar prinsen. Även prinsessor måste få komma ut på äventyr och slåss med drakar.

– Fast sådana sagor är det ont om. Jessica har fått skriva dem själv.

Konfliktlösning
Under samtalets gång har läkarrocken vandrat vidare till minst fem nya doktorer. Några barn får runda, allvarliga ögon då de tar över rollen, andra tar lättare på sitt medicinska ansvar. David får då och då gripa in och hjälpa barnen att lösa konflikter.

När det är en kvart kvar till lunch inser William att han behöver en mask för att dölja sig för de båda poliser som jagar honom, och David Alexandersson flyttar sig tillsammans med några barn till ateljén. Masker ritas, klipps ut och får snören så att de kan fästas i nacken, samtidigt som vildare lekar pågår på golvet.

På de flesta arbetsplatser kan tempot sjunka när bara några minuter återstår till lunchen. Inte här. Det säger något om intensiteten i arbetet att nya, ivriga barn påbörjar sina masker fem minuter i tolv, och ingen säger till dem att de måste vänta till senare.

– Folk i allmänhet förstår inte hur tufft det här jobbet är, säger David Alexandersson. Jämfört med mitt jobb i industrin är detta i en annan division.

– Där åkte du till arbetet, gjorde det du blev tillsagd och åkte hem. Du kunde vara trött och sur en dag utan att det gjorde något. Det går inte i förskolan. Här krävs personligt engagemang hela tiden.

Tre procent män
Om han hade arbetat kvar inom industrin hade David Alexandersson troligen tjänat mer än han gör nu. Efter högskolestudier och åtta års erfarenhet är lönen 24.800 kronor i månaden. Ändå tror David Alexandersson inte att högre lön skulle locka fler män till barnomsorgen.

– Det är inte där det sitter. I grunden finns föreställningar om mannen som försörjare, kvinnan som vårdande.

Tre procent av de anställda i förskolan är män. David Alexandersson tvivlar på att den andelen kommer att ha ökat nämnvärt om fem eller tio år.

– De traditionella rollerna betonas hårdare än någonsin. Se på reklamen, på olika teveprogram, på uppdelningen av pojk- och flicksaker i leksaksaffärerna. Män ska vara händiga och macho.

Kvinnor tar för sig
Kvinnor har åtminstone börjat bli ingenjörer och ta för sig i näringslivet. Det går otroligt mycket trögare åt det andra hållet, anser David Alexandersson. För den som arbetar med omvårdnad måste använda sina ”svagare”, mjukare sidor. Och det får män inte göra.

Det beklagar både David Alexandersson och Jessica Ljusenberg, som tycker att män missar ett av de roligaste yrken som finns.

– När barnen på den här förskolan har vuxit upp och minns sin förskoletid finns jag med, säger David Alexandersson. I deras föreställningsvärld är männen med i förskolan.

 

 

FAKTA / Leg förskollärare regeringens förslag för att höja yrkets status

En ny legitimation införs för förskollärare år 2012. För att få legitimationen krävs examen från lärar- eller förskollärarutbildning.
Förslaget, som regeringen lade fram i förra veckan, får applåder av Lärarförbundet. Facket har länge önskat sig någon form av yrkesbevis för att stärka yrkets status. Ett problem är dock att bristen på förskollärare kan bli akut.
Idén om legitimation är kopplad till regeringens förslag om ny skollag, där förskolan blir en egen skolform och verksamheten betraktas som undervisning. Målet är inte att sätta fyraåringar i skolbänken, utan att lek ska ses som en form av lärande.
De höjda ambitionerna för barnens lärande kommer också att märkas när regeringen inom kort reviderar läroplanen för förskolan, enligt Christer Toftenius, departementssekreterare vid utbildningsdepartementet:
– Regeringen vill förtydliga målen för barnens språkliga och matematiska utveckling.

 

 

FAKTA / Vårdnadsbidraget ingen mansfälla

Ytterst få män får vårdnadsbidrag för att vara hemma med sina barn. Av de 580 personer i Stockholm som får vårdnadsbidrag är 93 procent kvinnor, enligt en granskning som tidningen City har gjort. I ett par stadsdelar, Norrmalm i centrala Stockholm och Skärholmen i södra delen av kommunen, är samtliga bidragstagare kvinnor. I Spånga-Tensta i norra Stockholm finns en enda man som får vårdnadsbidrag. Samma sak i Enskede-Årsta-Vantör.
Siffrorna tycks bekräfta farhågorna om att Kristdemokraternas reform från 2008 är en kvinnofälla. Fast kanske ska dess betydelse inte överdrivas: De 580 som utnyttjar vårdnadsbidraget utgör inte ens en promille av Stockolms stads 810.000 invånare.