”Jobben kommer”. Sade socialdemokraterna i 2006 års valrörelse, och ordade inte mer om den saken.

 

 

Det övertygade inte väljarna, som var oroliga för att arbetslösheten bara sjönk långsamt, trots högkonjunkturen. Och som ville ha mer precisa besked om vad socialdemokraterna tänkte göra åt den saken än bara lugnande försäkringar att det så småningom skulle bli bättre.

Det finns en mer generell lärdom av detta: Finns det oro eller kritik hos många väljare kring en viss fråga, så måste man svara seriöst på det. Inte vifta undan det med lugnande förklaringar om att det kommer att bli bättre om ett tag.

Ändå är det detta senare Anders Borg nu gör. I finansplanen erkänner man nu det som alla ändå redan vet och har påpekat: regeringens skattesänkningar har främst gynnat de högre inkomsttagarna, vilket dessutom är detsamma som att de gynnar män mer än kvinnor.

Men, försäkrar Borg, rättvisan kommer. Den är på väg. Vartefter folk anpassar sig till de nya reglerna, kommer fler att gynnas, inte minst bland kvinnorna.

Att moderaterna fastnar för en så beprövat meningslös taktik är ingenting socialdemokratin behöver bekymra sig över. Men det kan ändå finnas anledning att syna Borgs kort.

För ett faktum är ju att socialdemokraterna hade rätt, 2006, när vi sade ”jobben kommer”.

Av befolkningen mellan 16 – 64 år var 4.340.800 i arbete i augusti 2005.. Ett år senare, augusti 2006, strax före valet, var siffran 4.433.600, alltså över 90.000 fler. Faktum är att sysselsättningen började öka vid slutet av 2004, och fortsatte öka hela 2005 och hela 2006, alltså även före regeringsskiftet.

Förändringarna i sysselsättningen, såväl uppgång som nedgång, är tydligt kopplade till konjunkturcykeln men följder den med viss förskjutning. Skattepolitiken spelar inte alls den roll som moderaterna vill ha det till.

Men gäller alltså detsamma om Borgs tes – att rättvisan i de moderata skatteomläggningarna kommer att visa sig om några år eller så?

För det är ett grundläggande faktum att skattesänkningarna varit störst i de högsta inkomstskikten. Och de högsta inkomstskikten kommer bara en mindre del av alla anställda att nå upp till. Så även om jobbskatteavdraget skulle leda till ökad sysselsättning – vilket i sig är en obevisad tes; avdraget kan, kanske, öka andelen som vill ha arbete, men inte antalet jobb – så kommer flertalet av dessa nyanställda att hamna i högst vanliga inkomstskikt.

Möjligen är tanken att eftersom det ”lönar sig mer” att arbeta, så ska folk som redan har jobb skaffa sig extraarbete och därigenom komma upp i högre totalinkomster, och i den meningen få del av de större skattesänkningarna.

Men att öka sin arbetstid är inte bara en fråga om vad man tjänar på det i pengar räknat, utan också vad man förlorar i tid. Tid är, för många – inte minst familjer med såväl små barn som tonåringar – en bristvara. Och när skattesänkningarna innebär att man får ut en högre nettolön än tidigare för samma tidsinsats, varför ska man då avsätta tid som man har ont om på att ytterligare öka denna nettolön?

Bortsett från det, hur måna har över huvud taget möjlighet att få sådana extrajobb? Det kan vara svårt nog, som bekant, att ens få öka ett deltidsjobb till heltid.

Moderaternas skattepolitik leder till att disponibel inkomst (inkomst efter skatt) mellan olika inkomstgrupper ökar. Så länge möjligheterna att få del av förmånerna för de högre inkomstlägena, och så länge möjligheterna att nå dessa lönelägen är begränsade och i praktiken bara öppna för en mindre andel sysselsatta, kommer de orättvisor den moderata skattepolitiken skapat att bestå. Enda sättet att rätta till det är minska skillnaderna i nominella löner, dvs. höja de lönerna i de lägre inkomstskikten.

Den moderata politiken är snarast inriktad på motsatsen.

För den har som uttryckligt syfte att få fram fler jobb inom den lägre delen av inkomstskalan. Det sägs tydligt att de nya jobben i stor utsträcking måste komma inom förhållandevis lågavlönade servicesektorer. RUT-avdragen och de tilltänkta momssänkningarna på vissa servicejobb har som syfte att stimulera fram fler sådana jobb.

De nya a-kassereglerna, där man alltså är skyldig att ta jobb på en inkomstnivå under 90 procent av a-kasseersättningen (som i sin tur är maximalt 80 procent av den tidigare inkomsten…) syftar förstås också till att å underlätta framväxten av just låglönejobb. Och de skattesänkningar, som trots allt gjorts i de lägre inkomstskikten, har som uttryckligt syfte att ”sänka reservationslönen”, det vill säga få folk att ta jobb till lägre nominella löner än tidigare.

Hur nu detta ska fås att gå ihop med att orättvisorna i skattesystemet med tiden ska ersättas av rättvisa är svårbegripligt.

Eller är den moderata baktanken att de stora skattelättnaderna i de högsta inkomstlägena ska få också bankdirektörer och andra högavlönade att sänka sina reservationslöner och ta jobb till lägre ersättning än tidigare?

Sannolikheten för att det ska inträffa, någon?


Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja