Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

9.000 hönor kacklar i sina burar. Förr var de 31.000.

Men det var innan stridsvagnarna kom.

Trots att gården sakta håller på att byggas upp igen är spåren efter förra årets krig tydliga här på Sameh Sawafearys hönsfarm i södra Gaza city. Hönshusen är täckta med ett enkelt plåttak och resterna av den automatiska matningsanläggningen ligger på gården.

Det var den första helgen i januari 2009 som 50 års arbete jämnades med marken.

– Stridsvagnarna kom kring halv elva på kvällen, minns Ahmed Sameh.

De israeliska soldaterna bakband honom och hans pappa och tre bröder. De föstes in i ett litet rum samtidigt som bepansrade bulldozrar systematiskt demolerade hönsgårdarna.

Nästa gång han såg farmen var allt förstört. Kvar fanns endast grusad betong, förvriden stål och stanken från tiotusentals ruttnande hönor och kycklingar.

Israelerna kallar den Gjutet bly, den militära operationen i Gaza som inleddes den 27 december 2008.

I dag, 15 månader senare, har en del av förödelsen sopats undan. Men det går långsamt.

Kryphålen ut ur Gaza
Israel har slagit en järnring runt Gaza. Blockaden stoppar importen och exporten från området.

Men där det finns avspärrningar finns det också vägar förbi. Avståndet är inget att tala om.

Mellan Gaza city i norr och staden Rafah i södra Gazaremsan är det två-tre mil. På dammiga och gropiga vägar drar taniga åsnor tunga lass. Vid ett grusfält i utkanten av Rafah drar vinden i presenningarna och plasttälten som står i långa rader intill gränsen mot Egypten.

I varje tält finns en ingång till en tunnel.

Utanför ett av tälten står ett tiotal unga män och lastar plankor på ett lasbilsflak. Där inne finns ett schakt som påminner om en gammal brunn, men i stället för vatten är det plankor och andra varor som kommer upp genom marken.

Jag lutar mig försiktigt fram.

– 22 meter djup, förklarar någon.

– Vill du gå ner? undrar en annan.

Förväntansfulla ögon. Jag svarar inte. De unga männen frågar igen.

– Ska du inte gå ned?

Jag gör en avvärjande gest, och ungefär samtidigt kommer en pojke in i tältet.

Han har grön t-shirt och ler med hela ansiktet. Jag tror att vissa är födda sådana, med ett smittande leende. Jag börjar prata med honom.

– Mohammad, presenterar han sig.

Han säger att han är 14 år och har jobbat i tunneln i ett år. Han fortsätter le då han berättar att han slutat skolan för att tjäna pengar till familjen.

Hans späda pojkkropp är eftertraktad. Tillräckligt liten för att smidigt ta sig de 600 underjordiska metrarna till Egypten, tillräckligt stark för att kunna släpa varor och gräva.

Tunnlarna är Gazas navelsträng.

– Där forslas allt utom lastbilar och elefanter, skrattar chauffören som senare ska köra mig från Gaza.

Det finns olika uppgifter om hur många tunnlarna är. 500, 800 men flera gissar på uppåt 1 500. Om det jobbar 20 personer i varje tunnel så innebär det att 30 000 får sina inkomster via detta underjordiska försörjningssystem.

Sju raketer mot verkstan
För Hassan Bassal är tunnlarna en förutsättning för att tjäna några pengar alls. Han bjuder på starkt kaffe i sin lilla metallverkstad Bassal Company workshop for metal painting.

Affärsidén är, precis som namnet antyder, att måla metall. 750 dollar kostar det att få ett ton rostig metall insmugglat från Egypten. Metallen doppas och rostskyddas i olika kemiska vätskor. Sedan kan den bändas, böjas och formas till vad som helst. En trave tv-antenner ligger i hörnet vid utgången, på golvet finns några skyddskåpor för fläktar samt gallret till en gasspis.

Endast uppfinningsrikedomen sätter gränsen.

Det vet israelerna. Där det finns metall finns potentiella vapen. Flera av attackerna har därför riktats mot små verkstäder. Hassan Bassal berättar att han tidigare haft sin verkstad på ett annat ställe men nu har flyttat till stadsdelen Zeitoun. På det tidigare stället förstördes verkstaden tre gånger.

– Israelerna måste tycka att jag är värdefull, skrattar han. De har sammanlagt skjutit sju raketer mot min verkstad. Det kan inte vara billigt.

Taktiken: Ödelägg allt
Överallt i Gaza hörs det. Mullret från planen. Som en påminnelse om kriget cirklar de i luftrummet över betongskeletten efter bombade bostäder och fabriker. I fasaderna lyser kulhålen och plötsligt, bakom en vägkrök eller en kulle, byts stadsbilden mot ett fält av ruiner. Ödeläggelsen är svår att greppa.

Israelerna kallar det Dahiyadoktrinen.

Strategin kom upp efter offensiven mot Libanon 2006. Den israeliska armén hade svårt att bekämpa Hizbollah som förskansat sig i lägenheter i stadsdelen Dahiya. I stället för att riskera att spilla egna liv på en markattack bombades området. Taktiken är att använda oproportionerligt mycket våld för att skada civil egendom och infrastruktur. Alla, även civilbefolkningen, ska få betala priset mot de attacker som sker mot Israel.

Gazaremsan har länge varit en nagel i ögat på Israel.

Det var här den första intifadan, det palestinska upproret, bröt ut 1987. Även den andra intifadan, 2000, hade sin bas här. Fem år senare evakuerade israelerna bosättningarna. Sedan bommade de helt igen området.

”Barn är enda försvaret”

I vissa lägen blir det tydligt att det handlar om liv eller död.

På Al-Awda sjukhuset i norra Gaza berättar läkarna om hur svårt att få tag på mediciner och utrustning.

– Det är som att jobba i ett fängelse, säger doktor Fadel Jouda, sjukhusets överläkare.

Som överallt annars är det bara ett par kilometer till den mur som inringar Gaza.

1,5 miljoner människor trängs på en yta som är lika stor som Vallentuna kommun i Stockholm (där det bor ungefär 30 000 personer).
I ett enkelt rum på andra våningen ligger Nobogh Syamoch i en sjuksäng. Hennes ögon är blanka och i vänster­armen har läkaren satt en nål. På sängen intill sitter hennes man.

– Jag ska föda mitt fjärde barn och jag ska ha många till efter det, säger hon på felfri engelska.

– Våra barn är de enda som kan försvara oss från våra fiender, fortsätter hon.

Det går inte att låta bli att undra vad hon menar och hon förklarar:

– Vi ser barnen skratta och det gör att vi står ut. Vi behöver barnen för att överleva.

Jag frågar om jag får ta en bild. Hon ser ut att acceptera men vänder sig mot sin man.

– No, no, säger han och viftar bestämt med handen.

Sjalarna blir bara fler
Kvinnorna som börjar på universitet blir dåliga människor. De beter sig precis som män och röker till och med hasch.

När väl artighetsfraserna är uttalade så är det detta den unga mannen på mitt hotell vill tala om. De fallna kvinnorna.

Han företräder en allt vanligare åsikt i Gaza. Sjalarna har blivit vanligare och samtidigt har den religiösa fundamentalismen växt.

Kanske var Hamas hans hopp. Vi presenterade oss aldrig, men han sa att han kom till Gaza från Kanada för fyra år sedan. Det var samma år som Hamas vann valet. Men det hade inte blivit som han hoppats. Dåligt med jobb, kriget, våldet och ingen framtid.

– Dessutom tittar flickorna en rakt i ögonen, säger han föraktfullt.

Ofta kopplas en växande fundamentalism till Hamas men den islamistiska rörelsens makt över Gazaremsan är långt ifrån total. För två månader sedan sprängdes en bomb precis intill en konvoj från Röda Korset. Vem som gjorde det är oklart, men det visar att Hamas inte har full kontroll över sitt område.

En annan strid är den molande interna palestinska konflikten. Hamas är den islamistiska rörelsen som i valet för fyra år sedan vann över Fatah, partiet som grundades av Yassir Arafat i slutet av 1950-talet. Striden om makten har lett till blodiga sammanstötningar mellan de politiska maktcentrumen. Men de senare åren har Hamas, med sina mer militanta metoder och sina starka drömmar om en arabisk gemenskap, blivit allt starkare.

Gräset är grönare i Sderot i Israel, några kilometer därifrån. Här finns inte den vattenbrist som de palestinska grannarna tvingas leva under och vägarna är tryggt asfalterade. En sovande småstad, om det nu inte vore för raketerna.
Skräcken från Gaza.

Varje gång samma procedur: ett plötsligt larm, 15,14,13… följt av en explosion. Vissa dagar så många som 40, så var det i alla fall innan Israel gick till attack.

Avner Hagbi visar runt i sitt hus.

– I går blev allt klart, förklarar han stolt där han står i familjens skyddsrum.

Färgen på de 35 centimeter tjocka betongväggarna har precis torkat.

Sedan går han ut i den lilla trädgården för att peka ut spåren efter de palestinska  raketerna.

Den värsta attacken inträffade klockan halv tio på morgonen den 27 maj 2007. Larmet ljöd som vanligt och några sekunder senare slog en kassamraket ned precis utanför huset. När Avner Hagbi kom ut såg han att raketen exploderat precis intill en bil. Bakom ratten satt 36-årige Oshri Oz, han dog på väg till sitt jobb.

– Splittret hade träffat honom i sidan av kroppen, säger Avner Hagbi som står kvar i trädgården pekar åt olika håll.

– Där nere på tennisbanorna där de där två spelar tennis har det slagit ned två raketer. Och där borta, vid citronträden, träffades grannhuset men ingen skadades.

Han berättar att han är den i familjen som påverkats mest av attackerna.

– De erbjöd mig att gå till en psykolog men jag ville inte, säger han. Jag vill inte prata.

Avner Hagbi säger att det är synd – men att kriget har fungerat. Efter attacken mot Gaza har raketbeskjutningarna blivit färre.

Han tvekar, funderar en stund om han tycker att belägringen ska upphöra.

– Alla vill och hoppas att det ska bli fred, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Det blir tyst några sekunder, sedan skakar han på huvudet.

– Nej, jag vill inte att belägringen ska bort. Jag vill att de ska lida. De ska lida precis som vi har lidit.

Offer och demoner
Ett offer är en person som har drabbats av något, förklarar Svenska Akademiens ordlista.  Många gånger handlar det om att vara med om en olycka eller utsättas för våld.
I Mellanöstern finns det många offer.

Två folk, två offer som lever sida vid sida i djup fiendskap. På ena sidan judarna med sin historiska bakgrund i förintelsen och de ständiga raketanfallen. På andra sidan palestinierna som tvingas leva under blockad och en ständig oro över när den israeliska armén ska slå till igen.

Paranoia har två sidor. Den ena är att se sig själv som ett offer som hela världen är emot, den andra är att detta gör att man själv har rätt att förtrycka den man är i konflikt med.

Den palestinska psykiatrikern doktor Iyad Sarraj förklarar, i FN:s Gold­stonerapport, hur den andra sidan görs till demoner:

”Vi palestinier ser israelerna som demoner som vi kan hata. Vi säger att israelerna endast kan förstå maktens språk. Samma sak som vi säger om israelerna säger de om oss, att vi bara förstår våldet och tvångets språk.”

Ett annat sätt att uttrycka saken är att den som själv blir eller gör sig till ett offer har svårt att se den andras lidande.
Det räcker med en för att förlåta, men för försoning krävs det två.

Det är först några dagar efter att jag lämnat Mellanöstern som jag kom att tänka på författaren Eyad abu Shariah och vårt möte en kväll på Rashad Al-Shawwa Cultural Center i Gaza city.

De nästan 1 500 besökarna hade lämnat lokalen och kvar var endast de kindpussande skådespelarna och gratulerande vännerna. Dagen innan hade hans pjäs haft premiär. Det är hans första stycke och det heter Elhabl Al-Sorri, på svenska Navelsträngen.

Han berättar om föreställningen.

– Den handlar om situationen i Gaza efter kriget och hur de palestinska ledarna inte lyckas komma överens trots att folket lider.

På något sätt fungerar bilden som en bild för hela Mellanöstern.

Är det en mörk pjäs, frågar jag och Eyad abu Shariah svarar:

– Naturligtvis.

 

40 procents arbetslöshet

Staten Israel upprättades 1948 i det tidigare brittiska mandatet Palestina. I samband med sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973 ockuperade Israel Västbanken och Golanhöjderna. Cirka 500 000 israeler bor i dag på ockuperad palestinsk mark.

Enligt FN:s Goldstonerapport dödades 1 400 palestinier och 13 israeler under kriget för drygt ett år sedan. Dessutom förstördes en femtedel av den odlade jorden när olivlundar och odlade fält plöjdes ned.

Arbetslösheten har stigit och i dag ligger de officiella siffrorna kring 40 procent i Gaza. Men i verkligheten är den högre än så, många av dem som uppges ha ett jobb arbetar endast några timmar i veckan.