Två kvinnor
MINIESSÄ. Romandebuterande Caroline-Ringskog Ferrada- Noli får mig att länge sväva i osäkerhet om vad jag egentligen läser.
En blaserad skånska på några och tjugo vantrivs i tillvaron. Iakttar omgivningen med mondänt förakt: övre medelklassflickans språksäkra cynismer. Pricksäkert rolig och provocerande.
Särskilt skoningslös är hon nämligen mot människor i underläge: hemlösa, handikappade och utlandsfödda. Pluspoäng får välbeställda med rätt klädmärke. Och viktigast av allt: smala människor.
Mer än åttiotal
Det luktar åttiotalsprosa. Kortkorta scener. Snabba klipp mellan rika och fattiga miljöer, mellan New York och skånsk landsbygd får mig först att tänka på postmodernt blanka romankaraktärer hos Stig Larsson, Carina Rydberg och Alexander Ahndoril.
Men nej. Naturen av Ringskog Ferrada-Noli (Atlas förlag) är något annat. Ett hjärta bultar. En övernattning på ett härbärge i Harlem visar på en hyperkänslig sanningssägare som pendlar mellan byäldstevisens skarpa öga för klass, genus, etnicitet och den catwalkkokettes hån mot "den andre".
Vad fick vi i stället?
Just där känner jag igen den rastlösa vandrerskan. Nämligen Anne- Marie i Kerstin Ekmans avslutande del i Katrineholmssviten, ironiskt betitlad Stad av ljus. Anne-Marie hatar sin hemstad, är asocial, stöts bort av "noppig" stillöshet.
Folkhemskollektivism övergår i individualism. Tiden då kvinnorna arbetade ihjäl sig för mat på bordet är över. Vad fick vi i stället? Klassresans tomhet. Kvalfyllda valmöjligheter och statusjakt.
Anne-Marie avbryter studier, misslyckas som hemmafru, adopterar ett barn hon inte förmår älska. Inser att medelålders kvinnor inte är ett vitten värda, hamnar i psykos.
Ferrada-Noli drar tråden vidare: Visar den rådande människosynen inkapslad i en individ. Perfektionismhelvetet. Vad som kan hända inuti en människa när unga inte har något värde utöver sin släta hud.
Eftertankar
Osympatiska romanfigurer fascinerar, särskilt kvinnor: fortfarande ovanliga i konsten.
Både Ekman och Ringskog Ferrada-Noli psykologiserar kring övergivenhet. Anne-Marie är det bortlämnade fosterbarnet vars självförakt överförs på andra. Ferrada-Noli avslöjar berättarjagets "hispanic" utseende. Hon vill "se vit ut". Stilistiskt finkalibrerat sätter författaren ord på en djup depression: ett sorgearbete efter en älskad bror som omkommit i bilolycka.
När romanen är slut vill jag genast läsa om. Bildspråk som först framstod som långsökta blir giltiga och välfunna. Det är vackert gjort. Att romanen var nominerad till Borås debutantpris förefaller självklart. Lika självklart som att Kerstin Ekmans roman från 1983 känns modern.
Anneli Jordahl
