Denna vecka lägger finansminister Anders Borg fram regeringens vårbudget. Han kommer säkert framhålla att jämfört med övriga Europa har Sverige starka statsfinanser. Kameralt sett har han rätt. Statens tillgångar överstiger med råge statens skulder, budgetunderskotten förväntas trots lågkonjunkturen bli obetydliga och bytesbalansen visar trots industrikrisen överskott.
 

 

Men detta är till ingen del Anders Borgs förtjänst. De starka statsfinanserna fick han i arv av tidigare s-regeringar. Det var under Göran Perssons regemente som vi byggde upp  väldiga offentliga överskott.

Till vad nytta? Stora statliga överskott är inget självändamål. De kan bara motiveras om vi är beredda att använda dem i dåliga tider till att upprätthålla produktion och sysselsättning.

Att under en djup lågkonjunktur låta bli att använda överskotten är ungefär lika dumt som tro att man kan bli rik genom att stoppa pengarna i madrassen. Borgs vårbudget är ett bokslut över en havererad ekonomisk politik.

Förra året föll produktionen med 5 procent och arbetslösheten steg till 10 procent. Trots det väldiga efterfrågebortfallet vågade finansministern inte stimulera ekonomin. Vi hade utan vidare kunnat öka offentliga investeringar och konsumtion utan att skada statsfinanserna. Det har inte Borg gjort.

En av de mest okloka inslagen i alliansens politik är de kraftiga besparingarna i a-kassan. Idén med en generös a-kassa är att utgifterna för försäkringen ska tillåtas öka kraftigt när många i behov av den. Det är inte bara rättvist utan även rationellt.

A-kassan är vad ekonomer kallar en ”automatisk stabilisator”. Under en lågkonjunktur med stigande arbetslöshet bidrar den till att upprätthålla köpkraft och efterfrågan. Ekonomiskt är den självreglerande. När sysselsättningen ökar faller också utgifterna för a-kassan bort.

Men regeringen har vänt upp och ned på detta samband. Genom att dra in 20 miljarder i a-kasseersättningar har kassan fungerat som ett ekonomiskt sänke som fördjupat den ekonomiska krisen.

Konjunkturinstitutet räknar i sin senaste konjunkturrapport med att arbetslösheten med nuvarande regeringspolitik de närmaste åren planar ut på höga 9 procent. Först 2014 anser KI att vi i bästa fall lyckats få ned arbetslösheten till 6 procent.

Anders Borg suckar uppgivet att åt detta är inget att göra. Han medger numera att regeringens skattesänkningar främst gynnat dem som har höga inkomster, men tröstar de arbetslösa och sjuka som nu far illa med cynismen att de kanske om fyra år får ett jobb och då kan de glädja sig åt jobbskatteavdraget.

Det finns ett alternativ. Det är att satsa på att bygga fler bostäder, investera i infrastrukturen, förstärka kommunernas ekonomi, i stor skala tidigarelägga nyanställningar i offentlig sektor och öka de arbetslösas kompetens genom kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Inget av detta planerar regeringen och det är därför som KI räknar med fyra år av fortsatt massarbetslöshet.

Att ta Sverige ur krisen kräver att vi radikalt vågar göra upp med nuvarande budgetfilosofi. Att samla på oss väldiga statliga överskott i goda tider är meningslöst om vi inte vågar använda dem när vi som bäst behöver dem.