Foto: OLA TORKELSSON / SCANPIX
  
   

MINNESORD. Kerstin Thorvall har avlidit, 84 år gammal. Det blev en stor nyhet i media, som bara toppades av den polska flygkatastrofen. Det förvånade och gladde mig att tidningarna ägnade henne en närmast hyllande uppmärksamhet och lät kollegor uttala sig om henne som människa och författare. Det säger något om hur folkkär och erkänd hon faktisk var.

Jag har läst för få av hennes många böcker, hon publicerade över sjuttio, men de jag har läst säger mig att hon var en betydande författare med ovanlig förmåga att göra djupa avtryck i samtiden.

Någonstans skriver Ivar Lo att en författare är skyldig att skriva om sådant som folk inte så gärna vill höra talas om. Om Kerstin Thorvall kände en sådan skyldighet vet jag inte men hon var en sådan författare.

Hon var allt annat än slätstruken, hon ville sticka ut, hon hade näsa för samtidens tabun och förträngningar, och bröt ganska så lustfyllt med de normer som begränsade vad som kunde sägas i en roman. Hon tog det mest privata och skamliga och satte det under offentlig debatt. Hon skrev om kvinnlig sexutlevelse och priset för sökandet efter ett liv bortom ett uppoffrande kvinnoideal. Om ångest och oförmåga inför mammarollen.

 

 
Foto: LARS PEHRSON / SCANPIX  
   

Utmanade den svenska ängsligheten
De gånger jag har sett Kerstin Thorvall i levande livet tycktes hon full av motsättningar, en äldre dam med en argsint, spretig frisyr, utklädd till max i vackra, mångfärgade kläder. Det var viktigt att synas och väcka uppmärksamhet, och kanske än viktigare att inte framstå som en osynlig tant som livet gått förbi och männen inte längre såg.

Hon utmanande den svenska ängsligheten med oförskräckta kläder och skiftande färger som ingen annan kvinna i hennes ålder vågade bära. Det var en uppgörelse med ålderdomen, som hon också gjorde litteratur av sina sista böcker.

Likt Ivar Lo skapade hon diskussion om åldrandet och åldringsvården, hon var förbannad på vanvård och nedskärningar. I Upptäckten från 2003 skrev hon rättframt om rädslan för att bli gammal och beroende i en krackelerande välfärdsstat.  

 

 
Foto: PRESSENS BILD / SCANPIX  
   

Lika hänsynslös mot sig själv
Någonstans tror jag att Kerstin Thorvall i sitt inre förblev den unga flicka som kom till Stockholm på 1950-talet, gick konstutbildning och blev modetecknare. Hon började skriva böcker i slutet på femtiotalet men sjuttiotalet verkat ha förlöst henne som författare. Titeln Flicka i april från 1960 klingar väluppfostrat jämfört med sjuttiotalstitlar som Det mest förbjudna och Ensam dam reser ensam, som provocerar och väcker nyfikenhet.

Hon blev en självbespeglande författare, utmanande men uppriktig, förmodligen utan hänsyn mot närstående men samtidigt lika hänsynslös mot sig själv.

Också stilen var rakt på sak. Thorvall var en säker stilist som aldrig beskrev en miljö för dess egen skull, utan lät den ypperliga människoskildringen bryta fram och ge färg och form åt omgivningen. Så skriver en författare som har levt igenom sitt stoff.

Ursprunget i arbetarklassen
Visst gav frispråkigheten henne dåligt rykte i kretsar där litteratur inte ska vara drabbande, utlämnande, bekännande, pinsam eller avslöjande. Kerstin Thorvall var produktiv, nådde många läsare, hon skrev dessutom för en barn- och ungdomspublik. Det litterära erkännandet kom därför ganska sent, först 1993 med berättelsen om sitt arbetarklassursprung, När man skjuter arbetare, den första delen av tre.

Skildringen av föräldrarnas traumatiska äktenskap, särskilt porträttet av modern Hilma, en gudfruktig arbetarkvinna som luras in i äktenskap med en manodepressiv man från ett högre samhällskikt blev ett genombrott.

Stoffet var inte helt nytt, det hade sitt ursprung i Det mest förbjudna, men det tydliga underifrån-perspektivet och den djupt rotade klassidentiteten var oväntad läsning.

Revolt mot köns- och klasstrauma
Thorvall skrev med stor klarsyn om moderns klassresa, hur det sociala arvet deformerar, om sexualskräcken och kroppsskammen, om en arbetarkvinna som trots allt eländigt hon tvingas genomgå överlever i ett patriarkalt klassamhälle.

I det trettiotal där flickan Signe växer upp har man rätt att skjuta på arbetare som protesterar och där kan ett övergrepp på en ung kvinna gå an för hon är fattig och enkel, mindre värd i samhällets ögon. Särskilt som brottet begås av en överklassfamilj.

Hilmas inlärda underlägsenhet och offermentalitet gör på sätt och vis skotten i Ådalen möjliga, menar Thorvall. Detta sammanvävda köns- och klasstrauma kommer sedan dottern i vuxen ålder att revoltera mot. Det formar hennes självbild.

Nytt liv i arbetarlitteraturen
Med När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte blev Kerstin Thorvall en av de kvinnliga författare som under 1990-talet skrev fram en ny våg av breda samhällsromaner som i skymundan göt nytt liv i arbetarlitteraturen.

Tillsammans med Elsie Johansson, Majgull Axelsson med flera förnyade hon klasskildringen som fört en tynande tillvaro sedan sjuttiotalet. Det kom ett antal högklassiga romaner fyllda med kvinnlig arbetarklasserfarenhet, kliv uppåt på samhällsstegen, ofta sammankopplat med större sociala skeenden i folkhemmets nu och då.

Ett senkommet erkännande
Att Kerstin Thorvall välförtjänt belönades med både Moa-priset för När man skjuter arbetare och Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2004 ser jag som att tiden till sist kom ifatt hennes radikala författarskap; ett senkommet erkännande och kanske en ursäkt för det skäll och förakt som drabbade henne med Det mest förbjudna.

Tony Samuelsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn