KULTURDEBATT. Under våren har arbetarlitteraturen diskuterats på Aftonbladets kultursida.

Det som utlöste diskussionen var Hanna Hallgrens ytterst ogina recension av Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset (12 februari), som avslutades med ett beklagande över att vår tids arbetarförfattare inte är tillräckligt stilistiskt radikala.

Inget nytt
Sådana påhopp har arbetarförfattarna fått utstå åtminstone sedan 30-talet. Och över huvud taget tycks vårens angrepp på arbetarlitteraturen mest bestå av skåpmat.

Magnus Ringgrens inlägg (2 mars) är exempelvis en veritabel ekokammare för den kritik av arbetarlitteraturen och dess "förespråkare" som med jämna mellanrum förts fram under de senaste hundra åren.

Arbetarlitteraturen påstås vara en strömning som möjligtvis berikat litteraturen tidigare, när det eventuellt fanns klassorättvisor, men som numera är hopplöst passé.

Och de kritiker som gillar denna litteratur är såväl estetiskt som politiskt efterblivna. För de hatar modernismen och kräver att arbetarlitteraturen ska ha socialistisk tendens. Precis som litteraturkommissarierna i Sovjet, alltså.

 

Dålig redan då
Detta hade lika gärna kunnat vara ett inlägg i den sk. modernismdebatten, som bröt ut efter att Ture Nerman 1931 kritiserat Harry Martinson och andra arbetarklasspoeter för att vända ryggen åt politiken.

Men Ringgrens argument är inte bara gamla. De är dåliga också.

Att hävda att arbetarlitteraturen inte skulle ha spelat någon viktigare roll i svensk litteratur sedan 1930-talet, tyder exempelvis på en mist sagt bristande beläsenhet.

Vad med Folke Fridells och Kurt Salomonsons romaner från decennierna efter andra världskriget? Vad med de rapportböcker om arbetarklassen som dök upp mot slutet av 1960-talet, och vad med 1970-talets våg av nya arbetarskildringar?

Och, undrar man, vad med det faktum att arbetarlitteraturen idag framstår som en de allra viktigaste strömningarna i samtidslitteraturen?

Lika dumt idag
Ringgrens beskrivning av arbetarlitteraturens ”förespråkare” är inte mindre märklig än hans beskrivning av själva arbetarlitteraturen. Hur kan man exempelvis anklaga den modernistiskt inspirerade poeten Göran Greider för att vara modernismhatare?

Åter ekar det från debatten 1931, då samma anklagelse riktades mot en annan modernistisk poet, nämligen Arnold Ljungdal. Det lät dumt då, och det låter dumt nu.

Hallgren är åtminstone samtida
Att debatten om arbetarlitteraturen styrs in i gamla fåror, där antikverad retorik ställer sig i vägen för verkligheten, är naturligtvis trist. Inte minst eftersom den som drog igång debatten, Hanna Hallgren, faktiskt har en betydligt fräschare utgångspunkt än Ringgren.

I hennes inlägg hörs få ekon från 30-talet. Istället är det de senaste årtiondenas estetiska och teoretiska debatter som utgör resonansbotten. Och även om jag inte håller med Hallgren – faktum är att jag nog intar en i stort sett diametralt motsatt position – tycker jag att de frågeställningar hon aktualiserar är angelägna.

Att skriva sig ut
I sitt andra inlägg (4 mars) förtydligar Hallgren sin kritik av arbetarförfattarnas föregivet bristande stilistiska radikalism. Nu hävdar hon att Alakoskis roman "väver samman klass, etnicitet och kön på ett sätt som låter den spegla en komplex väv av över och underordningar".

Men hon hävdar också att romanens politiska potential begränsas av att Alakoski inte politiserar sin stilistik, av att hon och andra samtida arbetarförfattare inte försöker "skriva sig ut ur det språksystem som symboliskt, ideologiskt och systematiskt skapar […] underordning".

 

Och detta leder, enligt Hallgren, till att den radikala litteraturen "misslyckas med att verka emancipatoriskt".

Alltid medvetna om ”Hur”
Jag menar att Hallgren har fel när hon beskriver den samtida arbetarlitteraturen som stilistiskt avpolitiserad.

Arbetarförfattarna har alltid varit medvetna om att, som Hallgren skriver, "textens ’hur’ också skapar betydelser" och att de stilar som utvecklats inom borgerligheten inte automatiskt varit användbara för den som vill skildra världen ur arbetarklassens perspektiv.

Därför har man alltid sökt nya litterära former.

Detta sökande är idag heterogent. Johan Jönsson väljer en strategi, Susanna Alakoski en annan. Ytterligare andra vägar prövas av Kristian Lundberg, Åsa Linderborg och Hassan Loo Sattarvandi.

Form och politik
Att stil och politik hör samman är för övrigt något som socialistiska litteraturkritiker hävdat länge. Till och med doktrinen om den socialistiska realismen vilade på denna insikt.

Dess förkastande av modernismen motiverades nämligen med att just den modernistiska formen ansågs vara reaktionär.

Och den socialistiska realismens kombination av heroisk romantik och realistisk totalisering ansågs garantera en progressiv verklighetsskildring.

Naturligtvis var detta en intellektuell, politisk och estetisk återvändsgränd. Den socialistiska realismen lämpade sig bäst som propaganda för sovjetiskt statsintresse medan modernismen hade radikal potential.

Stalinistisk logik
Men Hallgrens och Ringgrens kritik av arbetarlitteraturen leder in i precis samma återvändsgränd. I grund och botten följer den nämligen samma logik som den stalinistiska litteraturdoktrinen: vissa stilar är per definition radikala, medan andra är reaktionära.

Hallgren hävdar exempelvis att endast den litteratur som gör uppror mot språket kan vara radikal, medan Ringgren beskriver realismen som en litterär tvångströja.

Stilistik dogmatism av detta slag ska man naturligtvis undvika. Kritiker bör inte ställa ut recept för litteraturen. Istället bör man, som Anneli Jordahl påpekar (18 mars), låta författarna ge varje bok ”den form som fulländar den”.

Ett sådant förhållningssätt ger oss både bättre arbetarlitteratur och bättre debatter om denna litteratur.

Men vad är klass?
Angreppet på den samtida arbetarlitteraturen är dock inte bara ett uttryck för stilistisk stalinism, utan även för en fundamental oförmåga att förstå vad klass är.

I ett av sina inlägg (21 mars) anklagar Hallgren arbetarlitteraturförsvararna Greider och Jordahl för att hålla sig med ett föråldrat klassbegrepp som skulle osynliggöra frågor om kön och etnicitet.

Själv tycks hon dock ha fastnat i den under 90-talet populära – men inte desto mindre felaktiga! – uppfattningen att klass skulle vara en språkligt konstituerad identitetskategori.

Men klass är varken något språkligt fenomen eller ett slags identitet.

Klass är en social relation som resulterar i att de värden som produceras av en klass blir en annan klass egendom.

Den emancipation som klasspolitiken syftar till åstadkoms därför genom att nya sociala relationer upprättas – relationer som inte resulterar i exploatering – inte genom stilistisk kamp mot språksystemet, eller genom att man tvingar arbetarförfattarna att skriva modernistiskt.

Mångfald
Därmed inte sagt att stil och politik inte skulle hänga samman, bara att den litterära klasspolitiken ser annorlunda ut än andra emancipatoriska litterära projekt.

Arbetarlitteraturen måste naturligtvis utveckla stilar som möjliggör synliggörande och kritik av klassorättvisor.

Därför är det ett hälsotecken att vår tids arbetarförfattare prövar olika stilistiska vägar istället för att i samlad tropp marschera in i en språkkritisk eller modernistisk återvändsgränd.

Läs också: Örjan Nyström om individualism och kollektivism i arbetarlitteraturen (LO-Tidningen 9 april).

Magnus Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn