MINIESSÄ. Två gånger om året avslöjas tiden. Den tid som annars tycks ha karaktären av en närmast materiell storhet, framträder i all sin flyktighet: vrid den lilla visaren på din handled ett varv, och en hel dimension av universum följer lydigt efter.

Trots godtyckligheten hos minuter, sekunder och de tidsmätare från vilka vi avläser dem, ter sig den teknologiska tiden självklar och absolut. Tiden utgör en fundamental kategori för vår förståelse av tillvaron, men är i grunden ogripbar: den kan inte definieras utan att samtidigt kvantifieras.

Utan klockor ingen tid

Tillfrågad om vad tiden är svarade Albert Einstein: "Tid är det som klockor mäter.". Han som ägnade ett liv åt tidsdilatation, längdkontraktion, ljusets hastighet och rymdresande tvillingars åldrande – detta var det svar han kunde ge om tiden. Och det finns en djup insikt i denna skenbart ytliga definition: utan klockor finns inte den objektiva tiden.

Och utan klockor rör den sig inte heller framåt. Med Steven Hawking: "Naturlagarna gör ingen skillnad mellan förfluten tid och framtid.". Eller Einstein:

 

"Distinktionen mellan förfluten tid, nutid och framtid är bara en envis, ihärdig vanföreställning."

 

Fysikens tid är fortfarande linjär men saknar klocktidens enkelriktning: för partikeln är det förflutna lika vidöppet som framtiden.

Tack för avslöjandet

Vi, som består av sådana partiklar, tittar envist framåt. Vi talar ett språk vars verbformer tvingar oss att hänvisa till tid, även när tidsupplevelse saknas i den känsla vi söker förmedla. Tiden är för oss så verklig att den skymmer verkligheten.

Därför är det bra att den emellanåt blir avslöjad som konstruktion. "Tid är det som klockor mäter." – minns det även årets övriga dagar.

Helena Granström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn