Kultur

Blodshämndens kedja bryts


	Anders Granell, en körstatist, Lars Magnus Larsson, en körstatist, Ulla Svedin, en körstatist, Elisabeth Göransson, Sanna Hultman och Lena B Nilsson. Foto: PATRIK GUNNAR HELIN.

RECENSIONSESSÄ. Innan lagen fanns var alla kriminella.

Den som var bra på att slåss kunde skaffa sig rikedomar och böja andras vilja efter den egna. Det fanns ingen annan rättvisa än den man kunde skapa sig med sin egen styrka.

Ansåg man att man blivit utsatt för ett brott så fanns det inget annat sätt att skipa rätt än att hämnas. Och den som drabbades av hämnden hade i sin tur inget annat att ta till än att hämnas tillbaka.

Vendettan var den första rättskipningen och den som fortfarande är verksam i laglösa miljöer världen över.

Stadsstaternas uppkomst
På 700-talet f Kr bildades i den grekisktalande världen små stadsstater som kallades polis.

Ett mödosamt arbete inleddes med att förmå medborgarna att upphöra med vendettan. Istället skulle lagen gälla och rätt avgöras i domstolar. Men det var inte lätt att få folk att avstå från hämnden.

Cirka 300 år senare verkade dramatikern Aiskylos. Hans tre pjäser om Orestes öde handlar just om hämnden som rättskipningsmetod.

Tre pjäser blir en
På Folkteatern i Göteborg har Lars Norén slagit ihop de tre pjäserna till en.

I de två första (Agamemnon och Gravoffret) härskar hämnden, som kallas "hjärtats innersta åtrå", oinskränkt. Men i den sista (Eumeniderna) instiftas genom de nyare gudarnas ingripande en domstol, blodshämndens kedja bryts, en rättsordning upprättas och de gamla hämndandarna får nya och mer positiva sysslor.

Den nyuppfunna rättsstaten
Den här sista delen med en happy politisk ending är idag den mest svårspelade.

I 400-talets Athen var det nog annorlunda eftersom den kritik av hämnden som framförs måste ha varit provocerande. Rättstaten var så ung att de urgamla metoderna att skipa rätt fortfarande levde inom människorna.

På 500-talet hade en flera decennier lång vendetta mellan två klaner plågat Athen.

Äran i att freda sig själv
Aiskylos slogs mot de gamla privata metoderna till förmån för de nya medborgerliga dygderna, och det är svårt att tro att det inte väckte häftig debatt.

Liksom i en del nutida hederskulturer var det mer hedersamt och ärofyllt att kunna freda sig själv än att gå till domstol. Särskilt benägna att sköta saken privat tycks de gamla adelsklanerna ha varit.

Aiskylos angrep på djupet denna gamla privata hantering.

Stred vid Marathon
Han var en enastående framgångsrik dramatiker.

I Athen tävlade man i teater och Aiskylos var ojämförligt segerrik.

Han var troligen demokrat och stred som soldat för stadsstatens värden i slaget vid Marathon. Denna soldatinsats var det enda han ville att det skulle stå om på hans gravsten.

Ulla Svedin, en körstatist, Lars Magnus Larsson, Erik Ståhlberg, en körstatist, Sanna Hultman, Elisabeth Göransson och Lena B Nilsson. Foto: PATRIK GUNNAR HELIN.

Hämndandarna liknar Norén
I Noréns uppsättning ägnas hela den andra akten åt Eumeniderna.


Foto: PATRIK GUNNAR HELIN.

Att det inte bara fungerar utan blir en drabbande teaterupplevelse beror på att Norén i detta väldigt argumenterande stycke lyckas skapa en kraftfull dynamik i rummet.

Hämndandarna (vars masker är genuint skrämmande och märkligt nog bär vissa likheter med Norén själv) krälar som underjordiska väsen under ett plastskynke, skelettdelar hänger ned från taket och snö (eller aska?) faller suggestivt och vackert ned på fyra punkter på scenen.

Åskådarna ser föreställningen uppifrån, från gradänger, precis som på de gamla amfiteatrarnas tid.


	Sara Wikström. Foto: PATRIK GUNNAR HELIN.

I vår egen tid
Idag är det inte adelsklanerna utan de stora industri- och finansklanerna som är det stora hindret mot rättvisan.

Jämfört med andra medborgare har de ett kolossalt mycket större inflytande över samhällslivet, vilket rimmar illa med demokratins ideal.

Genom sitt ägande kan de böja andras vilja efter den egna. De har möjlighet att hämnas som inga andra i samhället.

Våra ord "politik" och "polis" har sina rötter i det grekiska ordet för stadsstaten, polis.

När vi försöker komma till rätta med gemenskapens problem tänker vi med samma ord som användes av Aiskylos.

Politiken är fortfarande sysselsatt med att förmå människor att avstå ifrån att ta lagen i egna händer för att istället smida ett rättvist liv i kollektiva former.

På arbetarrörelsens scen
Det är stort att en av landets främsta konstnärer verkar på en scen som ägs av arbetarrörelsen och där har valt att i bländande scenbilder diskutera vår civilisations ursprungligaste frågor. Frågor som långtifrån funnit sin lösning.

Teater: Orestien.
Författare: Aiskylos.
Regi: Lars Norén.
Scen: Folkteatern, Göteborg.

Läs också: Folkteaterns hemsida.
Läs också: Tomas Lappalainen återberättar hämndekedjan i Orestien.