De fyra borgerliga allianspartierna vill inte längre kallas ”Allians för Sverige” utan påbjuder att de numera bara ska etiketteras ”Alliansen”.
 

 

Bortfallet av orden ”för Sverige” kan om man så vill ses som en mer hederlig varubeteckning. Alliansens politik har ju aldrig handlat om vad som är bra för Sverige utan om att genomföra den politik som de i regeringen bestämmande moderaterna vill ha genomförd.

En sak är nämligen uppenbar. Regeringen Reinfeldt kommer utan tvivel att gå till historien som den svenska högerns stora revanschförsök. I alla frågor av vikt har de tre borgerliga småpartierna underordnat sig moderaternas direktiv. För denna medgörlighet kan de få betala ett högt pris i nästa val.

I de senaste opinionsmätningarna har Kristdemokraterna flera gånger hamnat under fyraprocentsspärren. Centern har fått mellan fyra och fem procent och Folkpartiet bara något högre opinionssiffror.

Moderaterna är numera ensamt större än de tre borgerliga småpartierna tillsammans. Vid en borgerlig valseger kan moderaterna med dagens opinionssiffror göra anspråk på ännu fler statsrådsposter än de har i dag.

Nervositeten bland de borgerliga småpartierna är påtaglig. Å ena sidan säger politisk självbevarelsedrift dem att de måste profilera sig för att återvinna förlorade väljare. Å andra sidan riskerar de att avslöja sin maktlöshet ju hårdare de driver egna frågor utan att vinna gehör.

Folkpartiledaren Jan Björklund är ett belysande exempel. Han propagerar för en ny omröstning om euron, svensk anslutning till Nato och ett förstatligande av skolan – alltsammans tämligen orealistiska krav eftersom inga andra partier driver dem. Men han vågar inte knysta ett ord om den socialliberalism som en gång var Folkpartiets kännemärke och dess kontaktyta med Socialdemokraterna. Det vore ju att stöta sig med Moderaterna och den risken vill Björklund inte ta.

För Centern och Kristdemokraterna är läget ännu besvärligare. I alliansregeringen har de tvingats försvara en politik som går stick i stäv med önskemålen hos äldre väljare och bland väljare utanför storstäderna.

Införandet av en särskild straffskatt på pensionärer, jakten på sjuka och förtidspensionärer, försämringen av a-kassan och nedrustningen av regionalpolitiken är bara några exempel på hur Centern och Kristdemokraterna konsekvent stöter sig med sina egna kärngrupper.

Socialminister Göran Hägglunds patetiska försvar av utförsäljningen av apoteken till multinationella riskkapitalister lär inte öka hans popularitet. Maud Olofssons rabiata angrepp på anställningstryggheten gillas kanske av Stureplanscentern men inte i de skogslän där hennes väljare finns.

Blockpolitiken har ett pris. Moderaterna håller de borgerliga småpartierna i ett strypkoppel. Avlägsnar de sig för långt från husse återförs de till ordningen med bestämda ryck.

En röst på Alliansen i höstens val är inte en röst ”för Sverige”. Det är en röst på fortsatt moderat maktutövning som kommer att göra Sverige till ett sämre land att leva i för allt fler.