ESSÄ. Den moderna romanen är en litteraturtyp som till en början uttryckte borgarklassens värderingar och smak.

Det hela började omkring 1700-talet, särskilt i England och Frankrike. Och det normala var att romaner skrevs av medelklassens män och inte minst kvinnor. Virginia Woolf, den brittiska romanförfattaren, menade att kvinnan kom till romanen medan den ännu låg mjuk i hennes händer.

Men den var inte bara omtyckt bland borgarna. Samuel Richardsons 1700-talsroman Pamela, där en husjungfru är huvudperson, sägs ha haft många läsare som själva var husjungfrur.

Realism
Tidiga romaner präglades i första hand av realism – eller pseudorealism, som i Daniel Defoes Robinson Crusoe. Det var ett uppror mot tidigare diktning, dominerad av aristokrater.  Diktverk med motiv från antikens myter till exempel förutsatte klassisk bildning hos läsaren likaväl som författaren. Realism blev ett sätt att upphöja det vardagliga livet som tillräckligt intressant att skriva böcker om. I realistiska skildringar kunde också en hel del samhällskritik finnas inbakad, så hos Jane Austen och Honoré de Balzac.

Författare betonade det som var faktabetonat, verklighetsnära. Romaner i form av brev, dagböcker, memoarer blev vanliga. Det fanns en misstro mot sånt som var eller såg ut som "bara påhitt".

Brevromaner
Tre av de mest kända tidiga romanerna har brevform: Pamela, Choderlos de Laclos´ Farliga förbindelser, på 1900-talet framgångsrik som skådespel och film, och Goethes Den unge Werthers lidanden. Också Austen författade som mycket ung en brevroman, Lady Susan.

Rucklare
Klasskonflikten mellan aristokrati och borgarklass är tydlig i en hel del litteratur från 1700- och 1800-talet. Nidbilder av oftast manliga aristokrater förekommer. "The rake", rucklaren, är en stående typ: han är en utsvävande aristokrat som det går illa för.

 

Valmont i Farliga förbindelser är ett exempel. Pamelas chef, en godsägare, har goda anlag för att bli rucklare. Lyckligtvis blir det folk av honom sedan han förälskat sig i den präktiga Pamela, som vägrar ha sex före bröllopsnatten. Den mest extreme rucklaren skildras av Markis de Sade. I ett par erotiska romaner gör han allt för att chockera borgarna.

Alla romaner är inte realistiska. Mary Shelleys Frankenstein är en romantisk roman, Viktor Rydbergs Singoalla en annan. Emily Brontës Svindlande höjder är en tredje, trots realistiska miljöer och omständigheter, inklusive en klasskonflikt. Och många i stort sett realistiska romaner har romantiska inslag, så Jane Eyre av Emilys syster Charlotte Brontë och flera verk av Charles Dickens.

Svensk vardagsrealism
Romanen kom sent till det ganska efterblivna Sverige. Men också här i landet dominerade borgarklassen romanens framväxt. Samtidigt tycks författarens kön nästan ha varit viktigare än samhällsklassen. Tre av den svenska romankonstens stora namn på 1800-talet tillhörde kvinnor: Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring.

Kvinnors erfarenheter av livet i särskilt borgarklassens hem var inte längre irrelevant eller en begränsning. De förvandlades till rena tillgången. Vardagsrealism blev högsta mode: Bremers första bok heter Teckningar utur vardagslivet, en typisk titel och ett exempel på vad man har kallat dessa kvinnliga diktares anspråksfulla blygsamhet.

"Husrådinnan" i Bremers Familjen H***, en sorts stand-in för författaren själv, ser allt, hör allt, vet allt som försiggår i familjen. Och hennes utsökta kokkonster blir en symbol för diktarens arbete.

Ett välbetalt yrke
Att skriva romaner var ingen mysig hobby utan ett av de få rejäla, ibland välbetalda yrken som stod öppna för kvinnor. Konkurrensen bland författarna var knivskarp, men kvinnorna hävdade sig väl.

Fantasy
Den mer eller mindre realistiska romanen är fortfarande den mest populära, trots modernism, postmodernism, magisk realism och annat. Men det finns också ett stort intresse för fantasy, en gren av den romantiska romanen.

En filmversion av Sagan om ringen har producerats. Harry Potter-serien och C.S.Lewis’ Narniaböcker håller fortfarande på att filmas.

Susanna Roxman
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn