Foto: CLAUDIO BRESCIANO / SCANPIX
 

BERÄTTELSE. X 2000 Göteborg-Stockholm skulle enligt tidtabell vara framme 23.56. Jag gick på i Skövde 21.45,. Trött av för lite sömn släckte jag snart läslampan och somnade. 

Klockan 23.45 vaknade jag. Perfekt.

Men vi var inte på väg in till Stockholms Central. Något var fel.
Det gick inte att tända min lampa. Det var mörkt. Vi stod helt stilla.

Vi står på rälsen
Vad hade hänt? Min kostymklädde granne svarade.

– Vi stannade för en timme sen. Du har sovit. En ledning har fallit ner och de drog i nödbromsen.

Då minns jag svagt att det ryckte till i drömmen. 

– Vi står på rälsen mellan Hallsberg och Katrineholm.

Bara mobiler och dataskärmar lyste i den mörka kupén. Mitt sms gick inte iväg. 

Grannen kunde inte ladda sin mobil. Högtalarsystemet var utslaget. Kassan fungerade inte i Bistron. En tågvärd lyste sin väg med en ficklampa.

Ett godståg dundrar förbi

– Ingen får lämna tåget, det kan vara strömförande. Vi väntar på personal från Banverket som ska kolla ledningarna.

En plötsligt tryckvåg mot fönstret, ett godståg dundrade förbi med oändligt många mörka vagnar. Snart kom ännu ett.

Så bra att inte vägarna belastas, tänkte jag. Betyder färre lastbilar.
Ytterligare ett par tre godståg passerade. Bara loket lyste.

Minnen av kriget

Jag kom att tänka på Pär Lagerkvist novell "Far och jag". Pojken och pappan som promenerade längs banvallen i skymningen och det plötsliga okända tåget som dök upp i mörkret. Vad var det för tåg? Pappa visste inte, och där rämnade pojkens tillit.

Som barn hände det att jag vaknade av godstågen, där jag växte upp nära stambanan söderut. Dunket var en puls, en rörelse. Transporterna pågick. Godstågen var hotfulla. Hemliga.

Människotransporter, tänkte jag, när de slutna trävagnarna långsamt rullade genom staden. Överfulla godsvagnar. Flyktingar. Andra världskriget.

Ett par breda gubbar med orange västar från Banverket stegade nu genom kupén med ficklampor. När stegen ebbat ut blev det tyst, stilla och mycket mörkt. Alla skärmar och mobiler var släckta. Klockan var tre. Alla sov som i ett flygplan på natten.

Vår sårbarhet

Jag lutade pannan mot rutan och såg ut i det våta läskpappersmörkret.

Men det var inte igengrott som de senaste veckorna.

Det var stjärnklart ovanför grantopparna. Orions bälte skymtade genom grenverket.

Navigera efter stjärnorna kan vi inte längre, tänkte jag.

Vi har gjort oss så sårbara.

Här satt vi mitt i skogen inlåsta i ett supertekniskt silvertåg som tagit time-out.

Utan att kunna öppna fönster eller dörrar eller spola på toaletten eller tända lampan eller sms-a.

Utslagna instängda i vår ickefungerande elektrifierade värld.

Inget farligt

Samtidigt tänkte jag:

Vi kunde ha spårat ur i hög hastighet. Vagnar kunde ha vält, kört av spåret och passagerarnas ben och armar och huvuden klämts krossats.

Inget farligt hände.

Sverige är ett land i fred utan rövarband i skogarna. Ingen klättrade ombord, ingen våldtog kvinnor på toaletten i skydd av mörkret. Ingen stal min plånbok.

Som på andra ställen i världen.

Inga krypskyttar eller bazookas eller stalinorglar avfyrade sina skottramper.  

Till andra länder

Jag behövde inte vara rädd.

Bara mörker, tystnad och andhämtningar i silvertåget under stjärnhimlen.

Och tankarna vandrade till andra färder:

Alla trötta som sov tätt ihop på dhonins trädäck på väg norrut över natthavet under stjärnhimlen på Maldiverna. Det stora lappade seglet slog i den ljumma vinden.

Alla som sov så gott i den gungande bussen under nattens stjärnögon på väg genom saltöknen Daht-e Kavir  mot Tabbas mitt i Iran.

För att inte tala om midvinternatten och Vintergatan över Adventdalen på Svalbard när hundspannet närmade sig Longyearbyen.

Nu gick sms-et iväg!

I den svarta vargtimmen stod plötsligt ett upplyst tåg i två våningar bredvid oss.

Vi evakuerades från Bistron på en sluttande ostadig landgång.

I den fungerande högtalaren på det lysande tåget fick vi beröm för att vi inte hade klagat.

Och nu gick sms-et iväg!

X 2000 är hermetiskt tillslutet, fick jag veta. GPS-sändarna på tåget var satta ur funktion.

Jag kom hem vid 6 30.

Tacksam över denna resa bortom vardagen.

Ingela Bendt
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn