NOTIS. Mats Berggrens artikel i LO-Tidningen nummer 6 om arbetarlitteraturens plats i offentligheten har väckt genklang lite varstans, till exempel i radions Nya Vågen och i den debatt som rasar på Aftonbladets kultursida i efterdyningarna kring debatten om Susanna Alakoskis nya roman.

Frågan är tvådelad. Det handlar dels om hur de erfarenheter som arbetarlitteraturen förmedlar blir osynliggjorda, dels om det är nödvändigt att hitta nya litterära former för att dessa och andra marginaliserade vittnesmål ska tränga igenom.

En underförstådd fråga är också huruvida Susanna Alakoskis berättande fungerar och hur pass genomtänkt hon skriver. Så här avslutade Hanna Hallgren sin recension:

 

Håpas du trifs bra i fengelset är en tematiskt mycket viktig bok. Men stilistiskt sett känns den mindre angelägen. Jag rasar motståndslöst genom berättelsen, och slås av hur snabbt eller hastigt den tycks berättad. Som blixtrade den bara förbi och ja, det är ett problem.

Jag skulle faktiskt önska att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjde sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden.

För vad händer med de viktiga emancipatoriska berättelserna när de kan läsas utan motstånd? Troligen att deras läsare i stället övergår till att konsumera dem. Om läsaren förvandlas till konsument, kan man fråga sig för vem de emancipatoriska berättelserna egentligen skrivs?

Varför?

Och på vems premisser?

 

Hallgren efterlyser med andra ord ett skrivsätt som ger läsmotstånd och ser allt annat som ett hemfall åt konsumismen.

 

Men är det riktigt så enkelt? Kan man inte se det genomsiktliga berättandet om bortträngda dimensioner av verkligheten som en både förfinad och nödvändig strategi, en dans genom minfältet?

Bägge diskussionerna kommer att fortsätta. den om verklighet och den om stil. Och de hör ihop.


Tillägg 19 mars

Debatten i Aftonbladet verkar gå mot sitt slut, även om den varit intressant. Den 15 mars återkom Göran Greider med poängen att "litteraturkritiker idag oftast saknar redakap för att förstå den oerhörda laddningen" i vad han betecknar som "det sociala berättandets återkomst".

 

Den 18 mars var Anneli Jordahl inne på samma tråd. Å ena sidan en blomstringstid för klasskildrarna. Å andra sidan att det fungerar hämmande "när vänsterradikala författare anser att graden av radikalitet först och främst mäts i estetik".


Sammanfattning

Som kulturredaktör drar jag härmed den vanliga visan om att det är synd och skam att dessa perspektiv står mot varann, på grund av nån svårpejlad medielogik. Den estetiska diskussionen är nödvändig för att få syn på vad som berättas. Men man måste ha kontakt med de erfarenheter som lyfts fram för att få syn på dem. Kristian Lundberg har rätt i sin kolumn i senaste LO-Tidningen: vår uppgift är att lära oss att lyssna.

 

Om och om igen, kan man tillägga. Inte slå klasserfarenheter och estetisk förfining i huvet på varann.

Läs också: Mats Berggrens artikel i LO-Tidningen den 19 februari.
Läs också: Hanna Hallgren i Aftonbladet om stilistiskt motstånd. 
Läs också: Magnus Nilsson i Aftonbladet: Dagens arbetarlitteratur är mycket mer radikal än dess kritiker.
Läs också: Göran Greider i Aftonbladet om det sociala larvet efter Ivar Lo-Johansson.
Lyssna också: Nya vågen den 2 mars om arbetarlitteratur.
Läs också: Göran Greider i Aftonbladet den 15 mars: "Litteraturkritiker förstår inte realism”.

Läs också: Anneli Jordahl i Aftonbladet den 18 mars: ”Kass på klass”.

Läs också: Kristian Lundbergs kolumn i LO-Tidningen den 19 mars.

Läs också: Therese Erikssons recension av Håpas… med kommentarer till debatten i LO-Tidningen den 19 mars.