Nils-Erik Dahlbom återanställdes nyligen. Han tycker det är bättre att uppsagda får komma tillbaka än att företaget hyr in arbetskraft.
 

De centrala avtalsförhandlingarna har gått i baklås. Men frågan är vad som gör att ett litet verkstadsföretag i Västerbotten lyckats lösa den stora knäckfrågan.

På riksplanet står fack och arbetsgivare långt ifrån varandra när det gäller inhyrd personal. Men på Ålö utanför Umeå har företaget och facket funnit en lösning som båda tycker är rimlig.

I matsalen serveras ugnsstekt lax och thaibuffé. Klubbordförande Hans Andersson och huvudskyddsombudet Robert Wallgren äter och pratar om att det var bättre förr.

Då fanns en mer humanistisk inställning hos chefer och företagsledning, tycker skyddsombudet. Förtjust påminner de sig om det lokala avtalet som tillät spontana arbetsplatsträffar – en slags legalisering av vilda strejker.

Men så är det inte alls numera, riskkapitalbolaget 3i har köpt Ålö och sagt upp alla lokala avtal samt infört löpande band.

Världsledande
Fabriken ligger på en snöig åker mellan Umeå och Vännäs. Det var också här tillverkningen av frontlastare startade. Bonden Karl-Ragnar Åström började i liten skala på sin egen gård.

Numera är företaget den världsledande tillverkaren av frontlastare, det tillbehör som monteras frampå traktorer och som kan förses med olika redskap som gafflar eller skopor.

Men förra året nådde krisen Ålö på allvar. Företaget sa upp 43 av sina anställda och kvar blev runt 100 personer i tillverkningen.

Under uppsägningstiden kom företaget på att det kanske skulle behöva extra folk för att täcka upp när anställda var sjuka eller borta av andra skäl – och för att klara en ökad orderingång. Därför ville företaget förhandla för att få ett avtal som öppnade för inhyrd personal – 20 personer under ett halvår.

Både fabrikschefen Seth Karlsson och fackordföranden Hans Andersson tycker förhandlingarna var hårda. Hela frågan var på väg mot centrala förhandlingar, men strax före jul lyckades de komma överens lokalt.

Pool
Avtalet innebär att inhyrd personal kan användas för inhopp kortare än två veckor, men för arbete under längre tid ska företaget i stället anlita dem som finns på återanställningslistan. I avtalet ingår också att Ålö har en egen pool som omfattar 10 av de 100 personer som arbetar med tillverkningen, och de ska i första hand ersätta dem som är borta från jobbet. Inhyrning och återanställning blir aktuellt först när poolens personal är fullt sysselsatt.

– Jag har släppt lite på arbetsledningsrätten och vunnit lugn och ro i organisationen, säger fabrikschefen Seth Karlsson.

För honom är det viktigt med flexibilitet för att bemanningen alltid kan vara exakt rätt för att klara produktionen. I grunden handlar det om vad en lastare kostar att tillverka, och då är det viktigt att inte heller ha för många på jobbet. Seth Karlsson vill ha möjlighet att skapa superflex genom att ha möjlighet att anlita bemanningsföretagen även på korta uppdrag som kan handla om timmar eller minuter.

– När det inte längre finns någon med återanställningsrätt vill jag ha full frihet att bestämma igen, säger fabrikschefen.

Ändrat orderläge
IF Metalls ordförande Hans Andersson tycker att lösningen är acceptabel och att det är i sin ordning att kort frånvaro täcks av inhyrd personal. Fast egentligen tycker han företaget ska ha ordentlig med anställda. Och han anser att bemanningsföretag kan försvaga facket och ändra synen på arbetet – och samtidigt skapa en känsla av ständig otrygghet.

Så snart de 43 hade fått lämna sina jobb vid nyår ändrades dock orderläget. Fler ville köpa frontlastare igen och till följd av avtalet är alla uppsagda som ville nu tillbaka på företaget – de flesta har korta visstidsanställningar och några har vikariat.

För Nils-Erik Dahlbom är det andra dagen som återanställd och jobbet på slutmonteringen är ungefär som tidigare – lite tråkigt och enformigt.

– Men självklart är det bättre att de som sagts upp får komma tillbaka. Jag föredrar anställning framför inhyrning. Det kan inte vara bra att vara bemanningsanställd, aldrig riktigt veta vad man ska göra … Man sitter nog som på nålar när man väntar på jobb, säger han.

Slutmontering
Slutmonteringen består av 14 stationer, som vardera tar fyra minuter och 18 sekunder. Samma montör följer frontlastaren hela varvet runt. Och till slut fäster Nils-Erik Dahlbom dekaler med texten Mc Cormick på en lysande röd frontlastare. Efter honom kommer nästa montör – som klistrar fast texten Trima på en likadan svart lastare.

Innan de olika delarna sätts samman tvättas och målas de i upphängningen. Där arbetar Maria Nilsson och Anders Dissler. Båda är i poolen och hon är nyligen återanställd.

– Jag tycker företag ska tänka om och inte använda bemanningsföretag alls. Det kostar mer än det smakar. I stället borde Ålö ha fler egna anställda, säger Maria Nilsson.

Även om hon känner igen sina arbetsuppgifter – och tycker de är lite småtråkiga – så tycker hon det skönt att ha ett jobb. Hon måste ju försörja sig.

Anders Dissler håller med henne om inhyrningen:

– Det är företagets inställning som är problemet. Det borde finnas någon moral. Företaget borde uppskatta de anställdas kompetens och ta hand om dem, säger han.

Framgångsrecept
På Ålö har alltså fack och företag lyckats med det som de centrala parterna än så länge inte klarar. Frågan är vad framgångsreceptet är.

Klubbordförande Hans Anderssons förklaring är att det handlar om lysande rådgivning från IF Metalls förbundskontor och stöd från fackmedlemmarna på fabriken. Fabrikschefen Seth Karlsson berättar att hans kollegor i trakten följt förhandlingarna med stort intresse, men att de flesta är rädda för vad ett sådant avtal kan innebära.

Det är dessutom troligt att Ålöandan, som fanns när vilda strejker tilläts i avtal, lever kvar trots att den nya ägaren har sagt upp alla gamla avtal. Det handlar om en fackklubb med stark sammanhållning och en företagsledning som i varje läge vill att produktionen ska fungera och söker praktiska lösningar.

Allt groll på Ålö är dock inte borta. Nu är alla med återanställnings­rätt tillbaka. Företaget vill ha större möjligheter att ta in bemanningspersonal. Nya förhand­lingar stundar.

Facket vill begränsa inhyrningen till högst fyra veckor och vill sedan att företaget anställer.

Fabrikschefen vill inte ha några sådana begränsningar. Han vill leda och fördela arbetet utan att behöva rådgöra med IF Metall.

 

LO:s krav
LO-fackens krav om be­-manning syftar till att hindra att arbetsgivare kringgår las genom att hyra in arbetskraft i stället för att ta tillbaka anställda som nyligen sagts upp och som har återan­ställningsrätt.
IF Metall driver frågan genom att begära att företagen ska återan­ställa nyligen uppsagda. Om ett företag ändå hyr in personal vill facket att det ska leda till skadestånd.