Fler är bättre. Inger Strömblad, ombudsman i Uppsala, och Peter Hammarin, lokalkontorets chef, är två av Kommunals 60 utbildade förändringsledare. De har stöd i varandra när de granskar den egna organisationen utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.
 

Kommunal har satsat stort på genuskunskap. Varje avdelning har två utbildade förändringsledare. En av dem, ombudsmannen Inger Strömblad, tycker att det gett effekt. Orättvisor i löner och villkor spårar hon i värderingar, medvetna och omedvetna.

 

Vilka värderingar är det som styr att en undersköterska tjänar mindre än en brandman?

Ombudsman Inger Strömblad tystnar en stund i sitt arbetsrum på Kommunals avdelning i Uppsala.

För förbundet är löner, sysselsättningsgrad och arbetsvillkor viktiga jämställdhetsfrågor. Inger Strömblad gick själv för rätt länge sedan en utbildning i dessa frågor. När hon och ett 60-tal ombudsmän inom förbundet för tre år började utbilda sig till förändringsledare för jämställdhet och mångfald hade inte sakfrågorna förändrats.

Annat fokus
Men fokus var annorlunda.

Inriktningen var jakten på underliggande värderingar. Vad är det egentligen som gör att lönerna är så ojämställda? Varför har personer med utländskt ursprung lägre lön? Och – här börjar det brännas – vilka värderingar är det som gör att Kommunal och andra fackförbund, trots förhandling efter förhandling, inte lyckas få igenom några större förändringar?

– De ojämlika lönerna är faktiskt löner som vi sitter och förhandlar fram.

Ända fram till 1970 fanns särskilda tarifflöner för kvinnor.

– De är borta som tur är. Men även om de är borta i lag och avtal så finns de ju kvar.

– Alltså, det är samma värderingar som då gjorde att man – även fackliga företrädare – tyckte att det var en riktig lag, som nu gör att många anser att det är riktigt att det ska vara skillnader, förklarar hon.

Rannsakade sig själv
Genusordningen finns i hela samhället, säger Inger Strömblad. Då går det inte att tro att den inte skulle finnas på Kommunals förbundskontor. Eller på avdelningen i Uppsala. Eller just här på Inger Strömblads eget kontor; just i hennes arbete som förhandlare.

Därför är det i sig själv som hon måste börja spåra den.

– Jag har två ungar, säger hon.

En tjej och en kille, som nu är 24 och 26 år.

– Jag har alltid trott att jag uppfostrat dem lika.

Men under utbildningen rannsakade hon sig själv och såg något annat. Visst ställde hon högre krav på dottern att hjälpa till med disk och städning, och på sonen med att lyfta tungt och hjälpa till vid flytt.

– Och hon är inte ett dugg svagare än han. Och han klarar av att diska lika bra som hon.

Utan att tänka på det hade hon gjort precis så som man inte skulle, precis så som hon inte ville göra.

Likheter
Så surrar hennes telefon, som är satt på tyst läge.

– Han får låta, säger hon, och sitter kvar.

Är din telefon en han? undrar jag.

– Ja, all teknik är han, säger hon lägger av ett gapskratt.

Vissa saker ”bara är”, utan att man tänker på det.

Hur har hon själv präglats som barn?

I gruppen av blivande förändringsledare upptäckte de stora likheter. Kvinnorna hade påverkats av sina kvinnliga förebilder; som flickor hade de lärt sig att vårda, att ta om hand, att de fick gråta och sedan när någon blåser så blir det bra. Killarna fick inte gråta, de skulle hugga i.

Grundvärderingar
Själv hade Inger Strömblad tre systrar, så alla kunde inte vara inne och diska.

– Jag hjälpte pappa att hugga ved, men det var pappa som högg ved, säger hon.

Alltså, grundvärderingarna kring vad kvinnor och män passar för och ska göra finns ju kvar, även i en familj med fyra döttrar.

Och i arbetslivet? När hon fick jobb som sjukvårdsbiträde på Akademiska sjukhuset i Uppsala (där hon blev kvar i 23 år) fick hon känna på genusordningen direkt:

– Hoff, den var glasklar. Läkarna var högst i rang och de var män, de allra flesta. Och de som var kvinnor var tvungna att bli som männen för att bli accepterade. Och då blev de inte accepterade av oss.

– Avdelningsföreståndaren, en kvinna, såg efter oss. Hon tyckte inte om att man satt och diskuterade politik och samhällsfrågor med läkarna. Vi skulle sköta vårt och hålla oss i linneförrådet. Bildligt talat. När ronden kom skulle vi försvinna från salarna.

"Bara"
När hon tänker efter så var de ”bara” sjukvårdsbiträden. Ingen skulle väl ha sagt om sig själv, att man var mindre värd, med det där ”bara” säger samma sak, resonerar hon. Det låter inte lika förargligt förrän man synar det. Läkarna och sjuksköterskorna var inte ”bara”.

Allt det där har betydelse för handlingar senare i livet. Hon tänker på det nu, att inte säga bara. Att inte nedvärdera sitt arbete. Och försöka säga till när andra nedvärderar sig själva.

När Kommunal startade för 100 år sedan bestod förbundet av 100 procent män. Det har också betydelse. Först när kvinnorna på 1950-talet trädde in i bland annat skolbespisning och barnomsorg blev de fler än männen i förbundet. Men deras jobb sågs inte på samma sätt.

– Man såg det som att de kunde jobba lite grann, få lite extrapengar till familjen. Och så byggde man upp jobben efter att kvinnorna också skulle kunna ta ansvar för hem och hus och barn och familj, säger hon.

– Än i dag är det väldigt få typiska mansjobb som har annat än 100-procentiga tjänster, medan våra tjejer får slita för att få upp sina tjänstgöringsgrader.

Det är så typiskt för vården, säger hon, att arbetsgivaren vill ha sina anställda där just när det är som mest att göra.

Likvärdigt
Det finns annat som är typiskt, säger hon och ger ett exempel: En kvinna och en man jobbade på samma arbetsplats. Den enas lön låg 5.000 kronor över den andras. Men när Kommunal skärskådade arbetsuppgifterna gjorde de i princip samma sak och hade likvärdiga utbildningar. Den ena hette socialpedagog och den andra elevassistent.

– Det var mannen som hade högre lön och finare titel. Varför råkar det just bli så? Varför var det inte tjejen? Jag ser det med andra ögon i dag än tidigare, säger hon.

När frågorna ställdes fick kvinnan upp sin lön.

Som LO-Tidningen visade förra veckan är LO sämst bland de fackliga centralorganisationerna på att få fram kvinnor till avtalsförhandlare.

– Även om vi är många tjejer som förhandlar om löner som ombudsmän, så ju högre upp i hierarkin man kommer, ju fler män blir det.
 
Typiskt manliga värderingar styr i grupperna som förhandlar, tycker hon. Man ska panga på varandra och sitta halva nätterna.

– Det har väl varit ett uttryck för att männen är oumbärliga och klarar allt. Man ska vara hård och stark och det är väldigt manliga attribut för många. De gånger man möter karlar som säger: Det här och ingenting annat – pang – så kan det vara himla svårt att hitta ett resonemang, det biter inte. Men det är sällan jag möter det hos tjejer.

Genusglasögonen på
När hon dagen efter intervjun åker ut för att skissa förslag till nya löner och prata arbetsvillkor för kyrkans barntimmeledare, tar hon på genusglasögonen.

Genus är ett användbart ord som ombudsman, tycker hon. Det har blivit vanligt i samhället i övrigt, och folk förstår det.

– Känslan som förändrats är att jag är en del i det här. Jag är en del i att återskapa mönstret, jag återskapar att det är okej att tjejer har lägre lön och lägre sysselsättningsgrad, i och med att jag inte skapar någon förändring.

– Vad är det för värderingar som vi själva inte kan släppa? frågar hon sig.

Igen och igen. I det dagliga arbetet. Liksom: Vem bestämmer?

– I dag är det männen som bestämmer. Sedan ska vi göra det tillsammans, är Inger Strömblads eget svar.